Jag måste bara berätta om en helt sjuk grej som hände igår när jag och J var på Espresso House! När jag kom fram till kassan sa jag att jag ville ha en ischai. Då frågar killen i kassan: ”med lättmjölk?”. Tankarna snurrar runt i mitt huvud. Varför sa han så? Ser jag ut som en sådan som bara dricker lättmjölk?

Jag sa såklart nej (och var glad att jag vann över anorexin). Det lät nog inte så trevligt, men han fick väl för fan skylla sig själv! Jag förstår inte – vart är världen på väg egentligen? Jag tycker att det är helsjukt att de frågar om man vill ha lättmjölk istället för vanlig. Det gör mig så förbannad att jag vill sparka så hårt att min fot kommer ut på andra sidan väggen. Nej, men jag tycker verkligen att folk ska TÄNKA SIG FÖR VAD DE SÄGER. Jag förstår inte att det ska vara så otroligt, jävla svårt!

Vad tycker ni?

/Y,

Fy fan vilket jävla helvete. Allt bara – känslomässigt. Jag är ju bara så dum i huvudet som inte ens kunde sköta maten idag, nu är jag så trött att jag knappt kan röra mig! Dessutom har jag tappat bort alla DBT-veckokort jag har haft i sommar utom ett – och jag har möte med min terapeut imorgon kl 10. Jag vet inte om jag kommer att hitta dem ikväll, men om jag inte gör det ska jag i alla fall försöka att inte bli sömnlös inatt på grund av det.

/Y,

FAN, jag mår så dåligt att jag vill dö. Jag vill bara gå under jorden. Irriterad, förbannad, ledsen. När jag skriver vill jag bara slå sönder tangenterna och jag biter mig i läpparna och i tungan.

Jag fattar inte hur du kunde säga att jag är tjock. Hur kan du vara så jävla elak? Din förbannade, jävla idiot.

Min självdestruktiva hjärna vill styra mina handlingar, men jag kan inte avgöra om jag vill att den ska göra det eller inte.

/Y,

Jag har känt mig så nedstämd hela dagen. När jag tillslut ringde mina föräldrar så grät jag i telefonen. Jag sa att jag hatade mitt liv och ville dö. Det är så man tänker när man mår piss, men vad ska man göra liksom?  Alla som tycker att det är respektlöst att säga så kan ju dra åt helvete – jag menar: det är jobbigare att ha den tanken inombords. Om man säger det till någon kanske den personen kan få en att se en och annan gråskala.

Men det slutade inte där. Jag skulle hem till min familj, men det innebar förstås så mycket tvång innan skulle åka att jag hade gråten i halsen. Efter ett tag kom jag iväg, även om det var jävligt jobbigt. Tågresan var inte särskilt rolig. Jag såg en gammal klasskompis där som jag var nära att sätta mig bredvid, men gick och satte mig längst bak i vagnen så att jag slapp sitta bland massor med irriterande människor som inte kan sluta glo på en. Suck. Inte nog med att man får springa från Pressbyrån (det var för lång kö) och sedan gå till en annan kiosk för att kunna köpa en Coca-Cola – på 5 min. Men som tur var hann jag med tåget i alla fall!

Humöret har varit lite bättre sedan jag kom till familjen, haha – bättre än tidigare idag. Jag är fortfarande lite nere, men men. Nu är jag inte ensam i alla fall. Tur att jag kan fly till min kära familj när jag inte orkar vara själv.

/Y,

Nu är det kväll och jag mår fortfarande skit. Jag pratade med F och sedan bestämde jag mig för att gå ut en sväng. Jag tog med mig nycklar, ipod, mobil, dagbok och penna – sedan gick jag ut genom dörren. Självfallet kollade jag spisen och sånt innan, fy fan.

Jag gick ut på innergården och tänkte att jag kunde sätta mig och skriva där en stund bara för att få lite frisk luft och sedan skulle jag kunna gå upp igen bara. När jag kommer ut dit står det några och pratar. Jag ser dem inte, men när jag tänker tillbaka på det nu i efterhand så trodde jag nog att de skulle säga åt mig att inte använda möblerna som finns där. Jag har fortfarande inte vågat använda dem. Det är urlöjligt, de är ju till för alla! Men tanken på att folk stod på sina balkonger och att jag var själv på innergården gjorde mig oförmögen att lugnt sätta mig ner och skriva. För mycket ångest och paranoida tankar, antar jag. Om man nu kan kalla det paranoida tankar, men förmodligen. Istället gick jag ut genom porten och satte mig på en stenvägg innan en trappa ner till en annan gata. Det fanns buskar nedanför, så det kändes som om någon satt där och bara väntade på att dra ner mig och ingen vet fan vad som skulle kunna hända då. Men usch på mig som alltid tänker det värsta.

Jag klarade att sitta där i kanske 5-10 min, sedan gick jag in genom porten igen (bakom mig gick någon, självklart följde personen i fråga efter mig…). Låset gick inte att få upp. Pulsen ökade. Efter att ha låst och låst upp flera gånger öppnades det i alla fall, tur det. Jag tänkte till och med att det säkert var någon som hade brutit sig in och bara väntade på att få skrämma skiten ur mig.

Nu sitter jag på min säng och skriver och försöker lugna ner mig med en stor kopp te och Evanescence. Om jag orkar ska jag kanske kolla lite på Scrubs, det är i alla fall hilarious – indeed.

Men allvarligt talat – jag orkar inte vara så misstänksam mot världen. Är det någon mer som känner så här (eller är det bara jag)?

/Y,

Detta är ingen nyhet för någon direkt. Jag har haft mycket ångest den senaste tiden, så mycket att jag faktiskt har fått ont i magen och mått illa. Idag blev det jobbigt nu under kvällen. Jag tog mig i alla fall ut, eftersom jag knappt har rört mig utomhus idag – förrutom lite på innergården för att komma till tvättsstugan.

I någon timme satt och på en bänk utomhus och skrev, skrev och skrev. Om saker som jag aldrig hat vågat sätta ord på tidigare. Eventuellt så laddar jag upp texten här, lösenordsskyddad förstås. Bokstäverna på pappret har fått texta sådant som jag helst inte vill prata om, men som jag ändå behöver få ur mig – om än på något sätt. Saker som känns galna.

Ångesten finns allt i mig, i olika former. När jag ska gå och lägga mig eller gå ut genom dörren är det tvånget som styr. Igår natt när jag hade bestämt mig för att gå till sängs så hakade jag ändå bara upp mig på tvångstankar. Dörren, spisen – mestadels. Man blir ju helt svettig av ångest och sen kan man ändå inte sova för att det är så varmt! Haha, vilken gnällspik jag är. Tro inte att jag inte märker det själv! Hur som helst så känns det som att tvånget dominerar lite för mycket just nu. Jag menar, det går ju inte ens att gå på toa eller sätta igång DVD-spelaren utan att jag ska behöva kolla om dörren är låst en gång till. Ännu en gång till. Oräkneliga.

Det var allt för stunden. Nu sitter jag och myser med en filt och en massa Scrubs. Snart ska jag nog koka te, mer orkar jag fan inte med!

/Y,

Jag vill långt, långt bort. Men tyvärr kan ingen annan än jag rädda mig.

Det finns ingenting mer att säga just nu.

/Y,

En sak som jag verkligen hatar är när folk säger att de – kanske – kan ses eller vad det nu är. Men vadå kanske? Säger någon så får jag världens ångest som ligger som en klump i magen tills jag vet hur det blir – eller inte blir, såklart. Jag förstår inte att det ska vara så jävla svårt att höra av sig några dagar innan så att man kan bestämma!

När jag hamnar i sådana situationer försöker jag hålla mig och låta den andra personen höra av sig om någonting blir av eller inte – jag vill inte verka tjatig, vilket jag har tendenser till att göra. Därimot om jag inte vet vad som händer nästa dag, alltså om någon har slängt ett kanske i mitt ansikte, så blir det svårt att gå och lägga sig kvällen innan. Jag hatar när jag inte vet när jag ska gå upp på morgonen för att hinna möta personen, ty jag hatar nästan ännu mer att komma försent. Det är i allmänhet omöjligt att slappna av på kvällen när jag ska sova. Tvångstankarna och tvångshandlingarna spökar i huvudet och de tar lång tid att släppa (om det ens går).

/Y,

Efter en massa tvångtankar och tvångshandlingar kom jag äntligen utanför dörren till lägenheten och tillslut kom jag även ut ur byggnaden – på väg mot bussen. Men ångesten slutar inte där. Medan jag väntar på bussen har jag ångest för att någon tvångstanke ska få mig att gå upp igen och kolla om spisen är av en sista gång. När jag väl har satt mig på bussen kämpar jag för att hålla tankarna borta och på tunnelbanan känns allt plötsligt lite lugnare. Då tåget hem till min familj har gått är oftast tvångstankarna borta – för denna gång.

Sedan börjar det om och om igen – varje gång jag går hemifrån. Det har blivit värre igen den senaste tiden. Nu när jag äntligen har börjat äta bättre så hamnar fokus – och kontroll – på något annat. Det har säkert varit jobbigt tidigare, bara att jag inte har märkt det – för att matproblemen har dominerat. Typiskt, typiskt, typiskt. Att stänga dörren och lämna lägenheten är en mardröm ur detta perspektiv.

/Y,

Jag somnade till en stund förut – helt jävla slut var jag. Förmodligen är det det där fästingbettet som gett mig borrelia eller något, för jag äter ju en typ av penicillin som man brukar få mot det. Det suger dessutom att jag fortfarande är trött – och sur och väldigt irriterad. Jag bör stänga ner mitt facebook-konto – egentligen. Det enda det bidrar till är irritation och svartsjuka på allt och alla. Varför ska allt behöva vara så svartvitt i min värld?

Nu ska jag rädda mig själv från värmen i min överhettade lägenhet. Det blir nog i form av en tripp till Vitabergsparken och inköp av en kall Coca-Cola, tror jag. Innan det ska jag smörja in mig med solskyddskräm. Jag vill inte bli brun – då ser jag inte riktigt klok ut. Man vill ju känna sig bekväm med sitt utseende och för mig är innebär det inte att försöka bli brun, det passar mig inte – helt enkelt.

/Y,

Något som gör mig väldigt frustrerad är att jag hatar att bo själv och att vara ensam. Jag står ut med i princip vad som helst för att slippa vara det. Om det är någon dag då jag inte har någon tid att passa så rasar hela min värld samman. Hur länge ska jag stå ut med att bo själv?

Just nu befinner jag mig hemma hos min familj. Jag tar jämt ut min ilska på dem, tyvärr. Nyss blev det pappas tur. Den här länken hittade jag för ett tag sedan, men läste den igen idag: http://user.tninet.se/~fxg297r/flickorochnpf.htm . Jag vet inte om jag någonsin har läst något så träffande tidigare (när det gäller mitt sätt att utagera mina agressioner). Det är troligtvis därför jag är så arg, irriterad och frustrerad hela tiden inombords – jag bor inte hemma längre, så det finns ingen jag känner mig tillräckligt trygg med som jag kan spy ut det på. I allmänhet är jag livrädd för konflikter – jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

/Y,

Idag var det sista gången på min lunchgrupp. Jag var ganska avstängd, visade inte så mycet känslor överhuvudtaget. Egentligen hade ångestspökena invaderat mig och jag hade undrat hur jag skulle klara av resten av dagen utan att vara självdestruktiv. Vi i gruppen bytte nummer i alla fall, så det gjorde det lite lättare att gå. Men fy skäms på mig för att jag inte ens sa hejdå till hon som leder lunchgruppen, ty hon ska gå i pension. Jag har ju gått i två en hennes grupper i över ett år. Men tyvärr så kan jag inte hantera avsked på ett bra sätt, så det får vara så här – bara att acceptera för min del.

När jag kom in genom min port insåg jag att jag fortfarande inte hade tvättat, trots att jag hade bokat tid redan i söndags (men inte bokat av den). Det var ju en skitdag – så vad skulle jag gjort liksom? Jag kollade om det fanns några tider idag, för jag kände att jag behöver något att sysselsätta mig med idag för att skingra tankarna. Tänkt och gjort (om man nu kan säga så, haha!). Tiden som är 14-18 hade det redan gått en timme på, men jag tog den för det var ingen där. Den som är 18-22 var upptagen, men det var ju ändå bra att jag fick göra något just nu – om ni förstår hur jag menar. Jag vill få saker gjorda när impulsen kommer – inte om några timmar när den är long gone.

Nu mår jag lite bättre än förrut. En kompis från gymnasiet som jag inte har träffat på över ett år hörde av sig idag och ville ses snart. Jag måste säga att jag blev väldigt glad! Sådant är alltid kul. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att det finns människor som faktiskt vill träffa mig. För mig finns det alltid en massa misstankar och paranoida tankar kring det, men nu ska jag försöka strunta i dessa tankar och träffa henne. Det är det jag egentligen vill – och då är det det jag ska göra.

/Y,

ÅNGEST, ÅNGEST, ÅNGEST!

Hur länge ska jag egentligen klara av att bo själv? Just nu spårar allt bara ändå. I skrivandets stund sitter jag hos mina föräldrar och dricker te och har inte ens ätit någon frukost, för att jag mådde så illa när jag gick upp. Pappa sa bara att jag inte skulle äta om jag mådde illa – och det gjorde det ju VERKLIGEN mycket lättare att stoppa i sig något. Fy fan.

Vi har ringt till Tele2 och spärrat och så ska vi hämta ut ett nytt sim-kort. Detta betyder att jag måste köpa en ny mobil, suck! Aja, man får väl skylla sig själv för att man är idiot nog att tappa bort den.

/Y,

Jag kan inte begripa att jag inte klarar mig bättre själv – det känns hopplöst. Bara att komma ur sängen är ett jobb i sig. Att gå upp när väckarklockan ringer går inte, jag måste snooza! Kroppen är helt utmattad när jag vaknar – oavsett hur länge jag har sovit och oavsett om  jag har tagit min sömnmedicin eller inte. Hur länge ska man behöva stå ut med det här?

När jag sover hos någon kompis kan jag i alla fall gå upp. Då fungerar det, men inte i min ensamhet. Ibland känns det som om jag inte kan åstadkomma någonting när jag är själv i min lägenhet. Kolla på tv eller någon serie på DVD är vad jag klarar av. Om jag är lite speedad  i humöret kan jag städa. Disken samlas alltid på och jag får alltid vänta på en ”städimpuls” för att detta ska bli lugnt. Mår jag dåligt så blir ju inte ett jävla skit gjort. Detta gör mig otroligt frustrerad. Klarar jag ens av att bo själv? Jag har klarat det i ett halvår nu, men det har inte varit lätt – och främst, jag vet inte om jag klarar det så bra som jag skulle önska.

/Y,