Ibland känns det som att jag är fast i min egen bubbla. Ångesten väntar förgäves på att komma dit. Folk tror att jag mår ”bra” nu, men jag vet inte

Så fort förändringar sker, så blir jag förbannad inombords. Där tårarna rinner och alla trauman väntar på att formas till ord. Fast jag vågar inte berätta. Vågar jag någonsin?

Rastlösheten gör sig påmind ofta. På tunnelbanan, så fort någon går för långsamt före mig. Jag tror inte att det handlar om just det. Människor kan vara skrämmande. Faktumet att jag inte förstår dem. Jag förstår mina vänner och familj delvis, men inte fullt ut. Det känns som att jag är från en annan planet. Det må låta klyschigt, men är dessvärre sant.

Jag minns en kolteckning jag ritade med kol för flera år sedan. Armar och händer som försöker tränga sig ur en ögonglob. Är det verkligheten tro? Varför skriker jag men ingen hör?

Nu är ett sådant ögonblick då verkligheten kommer i kapp. Jag sitter och ”ångar” (tolka: vape) i min säng. Nyss nybäddat med mina helt nya lakan från Ikea. Det smärtar mig dock att otroligt många andra har samma lakan. Varför har jag alltid behovet av att vara unik? Jag är det på mitt sätt. Är det hela sanningen? Känner någon lite av det jag känner? Om ens en gnutta. Inte vet jag.

Min irritation är lättväckt. De senaste månaderna har jag varit mer förbannad än vanligt. Jag är rädd för konflikter, som vanligt. Flykten är något vardagligt numera. Från mig själv. Från min psykiskt sjuka (läs: bipolära) hjärna. Jag är ständigt rädd för att insjukna i ett skov igen. När jag blir stressad hörs alla intryck i vardagen högre än annars. Jag är trött på att leva i förnekelse.

Hörs jag lika mycket som du? Är jag värd något?