Idag var det sista gången på min lunchgrupp. Jag var ganska avstängd, visade inte så mycet känslor överhuvudtaget. Egentligen hade ångestspökena invaderat mig och jag hade undrat hur jag skulle klara av resten av dagen utan att vara självdestruktiv. Vi i gruppen bytte nummer i alla fall, så det gjorde det lite lättare att gå. Men fy skäms på mig för att jag inte ens sa hejdå till hon som leder lunchgruppen, ty hon ska gå i pension. Jag har ju gått i två en hennes grupper i över ett år. Men tyvärr så kan jag inte hantera avsked på ett bra sätt, så det får vara så här – bara att acceptera för min del.

När jag kom in genom min port insåg jag att jag fortfarande inte hade tvättat, trots att jag hade bokat tid redan i söndags (men inte bokat av den). Det var ju en skitdag – så vad skulle jag gjort liksom? Jag kollade om det fanns några tider idag, för jag kände att jag behöver något att sysselsätta mig med idag för att skingra tankarna. Tänkt och gjort (om man nu kan säga så, haha!). Tiden som är 14-18 hade det redan gått en timme på, men jag tog den för det var ingen där. Den som är 18-22 var upptagen, men det var ju ändå bra att jag fick göra något just nu – om ni förstår hur jag menar. Jag vill få saker gjorda när impulsen kommer – inte om några timmar när den är long gone.

Nu mår jag lite bättre än förrut. En kompis från gymnasiet som jag inte har träffat på över ett år hörde av sig idag och ville ses snart. Jag måste säga att jag blev väldigt glad! Sådant är alltid kul. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att det finns människor som faktiskt vill träffa mig. För mig finns det alltid en massa misstankar och paranoida tankar kring det, men nu ska jag försöka strunta i dessa tankar och träffa henne. Det är det jag egentligen vill – och då är det det jag ska göra.

/Y,

ÅNGEST, ÅNGEST, ÅNGEST!

Hur länge ska jag egentligen klara av att bo själv? Just nu spårar allt bara ändå. I skrivandets stund sitter jag hos mina föräldrar och dricker te och har inte ens ätit någon frukost, för att jag mådde så illa när jag gick upp. Pappa sa bara att jag inte skulle äta om jag mådde illa – och det gjorde det ju VERKLIGEN mycket lättare att stoppa i sig något. Fy fan.

Vi har ringt till Tele2 och spärrat och så ska vi hämta ut ett nytt sim-kort. Detta betyder att jag måste köpa en ny mobil, suck! Aja, man får väl skylla sig själv för att man är idiot nog att tappa bort den.

/Y,

Jag kan inte begripa att jag inte klarar mig bättre själv – det känns hopplöst. Bara att komma ur sängen är ett jobb i sig. Att gå upp när väckarklockan ringer går inte, jag måste snooza! Kroppen är helt utmattad när jag vaknar – oavsett hur länge jag har sovit och oavsett om  jag har tagit min sömnmedicin eller inte. Hur länge ska man behöva stå ut med det här?

När jag sover hos någon kompis kan jag i alla fall gå upp. Då fungerar det, men inte i min ensamhet. Ibland känns det som om jag inte kan åstadkomma någonting när jag är själv i min lägenhet. Kolla på tv eller någon serie på DVD är vad jag klarar av. Om jag är lite speedad  i humöret kan jag städa. Disken samlas alltid på och jag får alltid vänta på en ”städimpuls” för att detta ska bli lugnt. Mår jag dåligt så blir ju inte ett jävla skit gjort. Detta gör mig otroligt frustrerad. Klarar jag ens av att bo själv? Jag har klarat det i ett halvår nu, men det har inte varit lätt – och främst, jag vet inte om jag klarar det så bra som jag skulle önska.

/Y,

Jag mådde så jävla dåligt igår att jag tog mig ner till Centrala Jouren på Rosenlunds sjukhus. Läkarsamtalet var lyckat tyckte jag. De tyckte att jag ska gå igenom mina diagnoser med min ansvariga läkare (eller någon annan) så att jag får rätt hjälp och eventuell medicinering. Det känns bra, eftersom de sa att det var mycket oklarheter kring min problematik.

Sedan åkte vi till S:t Görans sjukhus och där låg jag över natten. Usch, jag vet inte riktigt om det var värt det. Alltså, jag mår ju bättre nu – men jag behövde ju vara ensam en massa i alla fall. Fast det kanske var bra för att jag fick hjälp när jag behövde utan att slå något telefonnummer, typ. Jag fick i alla fall sova – tog en propavan som jag fick av personalen.  Jag kom därifrån nu i förmiddag med en läkemedelspåse med några Truxal. Är det någon som har någon erfarenhet av denna medicin? Berätta gärna i så fall!

Nu mår jag bättre i alla fall. Ska möta upp S i stan och ha picknick eller något, sedan ska vi se Harry Potter med Y och några andra.

/Y,

Hej!

Nyss gick mamma och pappa och la sig plus att jag och Y precis la på vårt telefonsamtal. Jag ska iväg på min lunchgrupp imorgon och jag är orolig som vanligt för att jag inte ska vakna. Jag har ju bara en veckarklocka (jag brukar ha två) – den andra är ju hemma i lägenheten. Det blir alltid bråk för att jag vill att någon av dem ska ringa i fall att, så att jag verkligen vaknar. De tycker alltid att jag är urlöjlig och säger att det är sömntabletterna som förstör allt (ja men skyll på sömntabletterna liksom, det är ju också en sysselsättning – ironi åsido). Tänk att man blir upprörd över sådana småsaker!

Jag tänkte i alla fall också berätta en positiv sak. Förut sms:ade jag A och frågade när vi skulle ses imorgon. Vi bestämde tid och plats i alla fall. Sedan frågade jag om det kändes bra att hennes pojkvän hade kommit hem idag (klart det gör, men det är väl alltid trevligt att fråga). Hon svarade. Sedan sa jag att jag tyckte att de är söta tillsammans och menade det. Okej – jag kanske måste förklara detta lite: Jag säger sällan sådant till folk på grund av min svartsjuka, men jag ska verkligen börja försöka med lite mer sånt. Det betyder inte att jag ogillar när mina vänner har skaffat pojkvän/flickvän utan snarare att jag tror att de aldrig mer kommer att vilja umgås med mig bara för det. Galet – jag vet. Men jag kan inte riktigt rå för det, fast det är något att jobba på.

Just nu mår jag inte bra alls. Maten har gått åt helvete idag och humöret likaså – men det är ju så det blir när man inte äter regelbundet. Jag får helt enkelt skylla mig själv!

/Y,