Covid har vänt upp och ner. Gator, torg, kollektivtrafik, samhällsnormer, stämning. Hur ska man hänga med en en förändring utan prognos? Det känns som att, på någon nivå – piruetter ekar, som om ingenting…

Jag känner mig rätt slut i allmänhet. På Dynamo bröt jag ihop i början på dagen. Min sömn har varit orolig två nätter i rad. Mensen är precis över, men det kanske är lite värk kvar. Jag har inte riktigt koll på vad som är vad längre. I morgon är jag ledig på på torsdag är det dags för covid-vaccination. Ärligt trodde jag inte ens att det skulle hända eller att det skulle ta ännu längre tid. Vi får se hur det går.

Det kanske till och med är bra, för en gångs skull, att jag är ledig. Jag behöver sova ut och behöver vila ut mig. Det snurrar runt lite saker som jag inte vill gå in på. Sedan hade jag och mamma videosamtal med läkaren på psykiatrin angående intyg för sjukersättning. Försäkringskassan stressar på om datum som olika uppgifter ska komma in. Det känns frustrerande eftersom jag precis har fått domstolsbeslut på att jag har rätt till aktivitetsersättning, så hetsar de direkt på att ersättningen är slut i maj och alla dokument till sjukersättning måste in.

Jag hoppas att ni som läser detta ger er själva tid att vila, för det är underskattat. <3