När tårarna är slut, finns bara verkligheten. Eller? Det var det som kom upp i mitt huvud precis när jag skulle börja skriva, men det är inte sant till max. Ibland, men inte fullt ut. Alla människor uttrycker sig känslomässigt på olika sätt. Jag brukade vara någon som grät ofta, när jag var upprörd, men jag tror att mina mediciner har trubbat av den möjligheten en aning. När jag väl gråter känner jag mig ofta lättad efteråt.

Jag har sovit rätt bra under natten och är utvilad. I början av dagen var jag på promenad, som ni ser i inlägget innan. Det var skönt att komma ut. Det har inte blivit några promenader under vintern, när det var som kallast – mest på grund av halkan. Min balans är för dålig, för att jag ska orka ge mig ut och ramla. Risken är akuten, om jag skulle stuka foten. Okej, nu spårade det lite – jag planerar för detaljerat, tror jag. Det kan vara både fördel och nackdel.