Höghusen. Mörkret. Fallit. Ett rop – inget högt. Tyst i ett vitt Stockholm.

Det finns mycket som gör att vi fryser till is. Kanske inte fysiskt, men psykiskt. Man kan ha tänkt sig en situation på ett visst sätt, men när man väl hamnar i den – i verkligheten – splittras en spegel invärtes. Jag må låta dramatisk, men så är det ofta. Speciellt i efterhand. Tårarna kommer inte alltid direkt. Ibland viskar de ”inte nu”…

Jag har inte gråtit, utan flummar bara med orden. Skriver det som faller mig in. Mina tankegångar kan vara väldigt långsökta. Till viss del en slump att jag kommer in på en viss tankegång. Hur är det för dig?

En hinna, en dimma utan slut, ligger över Stockholm. Nyhetsflöden fylls av den ena röran efter den andra. Inte bara om covid, även om mycket är relaterat till just det. Det här med att man har upptäckt brister hos Försäkringskassans handläggning, eller åtminstone först pratat om den i media under pandemin. När fler drabbas. Fast jag och många andra hade stora problem med Försäkringskassan innan pandemin. Vem brydde sig då? Det var mest föreningar som Attention, Autism- och Aspergerförbundet och Funktionsrätt som såg. Även Arbetsförmedlingen, MISA och Socialförvaltningen visste om problemet. Min poäng är att prioriteringen för denna typen av ärenden var inte hög innan pandemin. Jag ska vara tydlig med att jag inte förminskar de som har fått problem med Försäkringskassan under pandemin. Det jag menar är att: Måste det ställas på sin absoluta spets innan politiker, media och andra inflytelserika aktörer ser – verkligen ser – ett enormt samhällsproblem?