Jag har varit väldigt snurrig under dagen, fast jag sov tillräckligt. Det var nog för att det fortfarande påverkar mig att jag inte sov alls under natten lördag till söndag.

När jag skulle åka tunnelbana från Dynamo till sjukgymnasten åkte jag en station för långt. När jag skulle från sjukgymnasten hem tog jag fel buss. Sen snubblade jag på bussen – den åkte innan jag satt ner (två män ställde sig, så att jag nästan hade någons arsle i fejset!?). Sedan blev bussen för full/packad, så jag klev av. Jag har trampat snett på Dynamo. Förresten hade jag ändå flyttat på mig om någon stod/satt för nära – om viruset inte fanns. För, enligt hur jag fungerar, handlar det inte bara om covid.-19. Jag avskyr om någon kommer för nära.

När det gäller restriktionerna, som inte alla verkar förstå, hur man ska förhålla sig till andra människor i och med covid-19… Jag sätter inte direkt mig själv ”böl-läge” för att jag inte får vara i folksamlingar, krama folk eller åka proppfull kollektivtrafik. Ge mig space! Vad jag däremot inte gillar är alla inställda saker och jobbiga förändringar som sker som konsekvens. Inte heller att få så hög ångest att man inbillar sig att man har ont i halsen.

Okej, peace out