Etiketter

, , , , , , , , , , ,

När jag ser min lägenhet från andra perspektiv än soffan börjar jag alltid tänka lite. Se andra samband. I huvudet. I situationer som är långt, långt bort.

Kent – ”Jag är inte rädd för mörkret” (2012) spelas. Den innehåller för mycket känslor från den tiden då jag lyssnade som mest på den plattan. När Kent fanns. Nu är de historia, sedan 2016. Jag försöker nog alltid låtsas att jag inte är rädd för mörkret, även om jag nog är det.

Den senaste veckan har det hänt flera saker som har väckt mycket starka känslor. I skrivandets stund är det det mesta utsett på sitt sätt. Jag känner mig lugnare. Vissa saker måste man nästan gå igenom – förr eller senare. Vissa får man acceptera. Dessvärre.

Jag står där med mina fötter, nästan intill av

ögon som vacklar av och an

tårars som förstoras med sin genomskinlighet

rädslan slingrar sig om kroppen

hjärtat bultar, så som många andra delar av trauma

där ljusen släcks längs med en stad av hopp.

Annons