När det är söndag brukar jag vara lättad. Samtidigt som jag är orolig. Både och, kan man säga. Jag vill gärna att det ska bli måndag, så att jag får vara på jobbet. Fast jag är rädd att jag inte ska sova på natten. Vara helt slut hela dagen, inte kunna behålla humöret.

Jag har hållit igång med olika aktiviteter, som att laga persisk mat . Tränat, kört yoga. Vilat. Vad har ni gjort i dag? / What have you been doing today?

Som vanligt, så funderar jag så att min hjärna går i spillror. Jag ältar, kan man säga. Mycket om vem jag har blivit, vem jag borde vara. Hur det påverkar andra. Typiskt nog tänker jag också på att jag har Aspergers syndrom och kan ha tolkat den aktuella situationen en aning snett.

När allt är snett. För så kan det vara ibland. Emellanåt måste jag torka tårar, blanka och allmänt osynliga. Fast jag har fått höra att folk ser mer än man tror. Ärligt talat – jag vet inte. Vissa saker förblir obegripliga. Sedan; Vill jag förstå?