Sociala koder, en grupp normer, som faller sig helt naturliga för alla neurotypiska människor (utan NPF)  – de anser jag som smått irriterande. Eller ganska irriterande, till och med. Delvis.

Det handlar nog inte bara om normer. På något sätt är de djupt inrotade i vår kultur. De förändras också över tid. I nutid, i och med covid, ändras de frekvent. Nu måste man tänka ännu mer. Jag har i för sig turen att knappt märkte när folk glor. När någon stirrar väldigt mycket och tydligt, så kan jag lägga märke till det. Då är det bara att stirra tillbaka. Man kan inte vara omtyckt av alla. 

Jag har svårt att förhålla mig till normer. Det var troligtvis därför jag fastnade för alkoholen och hamnade i missbruk. För när man är påverkad bryr man sig mindre. Jag har rätt svårt att greppa varför det är så viktigt för andra att bli omtyckta eller ha moderiktiga kläder. Eller varför folk kommenterar sina eventuellt dåliga vanor inför andra, bara för att det inte ska vara tyst i konversationen med en eller flera människor. Problem som inte finns, som man aldrig annars bryr sig om – men som man bara måste yttra. För att samtalet ska flyta på. Att ens yta ska vara så perfekt.

Själv har jag svårt att bry mig om jag göt något som anses udda. Som att kliva på bussen med skorna i handen, för att jag inte hinner ta på mig fotledsstöden innan den anländer. Om jag har gråtit på tunnelbanan vill jag inte torka bort det utsmetade sminket. Jag skäms inte för att jag har gråtit. Det är helt enkelt inte jag.

Vad tycker du om dessa normer – som gör att du inte får vara dig själv? (I alla fall delvis)