Nu är det kväll. Jag känner mig helt utarbetad, eller vad man säger – egentligen. Nästan direkt när jag kom hem hade jag inbokad städning, så först nu kan jag andas ut. Jag är livrädd för att jag inte kommer att somna sen…

Den här dagen blev ganska frustrerande, på flera sätt. Många perpektiv. Eller inga. Tunnelseende? Jag vet inte riktigt. Vad jag dock vet att jag blir ännu mer överkänslig när jag sovit för lite, vilket är fallet nu. Jag är extra känslig för sömnbrist på grund av min Asperger-diagnos, men kanske främst – min bipolaritet. Visst har jag nämnt det här tidigare, men det fick bli igen. För att ni ska få någon slags perspektiv-glimt när jag skriver om detta.4

Det är ute nu. Solen är borta. Yes! Enligt mig, alltså.. Jag vet att man mår bra av solen – i rätt doser. Hur som helst, så ger det mig lite mer hopp om att kunna sova i natt. Att det är svalare, alltså. För att vara tydlig. Jag tänker på Imperiets låt ”blå himlen blues, när jag ser himlen ätas upp av höghusen på andra sidan gatan. Ofta tänker jag i citat och klipp från serier. Om det händer någon grej på tunnelbanan eller på jobbet, associerar jag det ibland till ett sådant. Som när min brandvarnare behövde byta batteri och började pipa härledde jag det direkt till ett klipp ur ”friends” när Phoebe är uppe hela natten för att desperat försöka stänga av sin brandvarnare.

Sov gott! <3