Etiketter
bänk, bench, Black&white, fear, Foto, Photography, Rädsla, Svartvitt

30 fredag Aug 2024
Posted in Kreativitet / Creativity
Etiketter
bänk, bench, Black&white, fear, Foto, Photography, Rädsla, Svartvitt

22 lördag Jul 2023
Posted in Kreativitet / Creativity
Etiketter
darkness, fear, Februari, Foto, Mörker, perspective, Perspektiv, Photography, Rädsla

17 onsdag Mar 2021
Etiketter
Anorexi, Ångest, Biverkning, Fotboll, grundskola, Gym, Högstadiet, Humör, Innebandy, Litium, Mamma, Medicin, Mobbing, Oro, Psykofarmaka, Rädsla, Seroquel, Stress, Trakasserier, Träning
Jag har börjat fundera på hur ångesten alltid fäller krokben för mig i vardagen. Nuet skrämmer mig. Ett exempel är när jag har bestämt mig för att jag vill träna på gymmet nästa dag. Då blir jag uppstressad, för ingenting får gå fel på morgonen innan jag drar i väg efter frukost. Då menar jag att jag skulle kunna misslyckas med frukosten, spilla vatten eller kaffe hela golvet, få sms som stressar upp mig och så vidare. Det handlar sällan om själva träningen i sig. Jag har nästan alltid gillat att träna, bara det sker på mina villkor. Det är alla detaljer runt om kring, som kan sabba mitt humör. Plus eventuella trauma-triggers.
Träning är något jag har hållit på med stora delar av mitt liv. Jag ville sluta med alla typer av idrott när jag sysslat med fotboll och innebandy i högstadiet, men min mamma fick mig att sluta pga mobbing och trakasserier. Jag är van att bli behandlad på det sättet, så jag såg ingen gräns. Då få någon annan sätta den och det är tur att jag har någon som kan göra det. Efter det har det gått mycket upp och ner. Efter att jag började träna efter ett par år fick jag så småningom anorexi. Då var all träning tvångsdriven och när jag blev frisk tränade jag inte på flera år, för jag var rädd för att bli sjuk igen. När jag fick bipolär diagnos började jag med mediciner gick jag upp 30+ kg (biverkning). Några år senare började jag gå på gym och det har jag gjort sedan dess.
07 söndag Mar 2021
Etiketter
Ångest, Berätta aldrig det här, covid, covid-19, Frida Boisen, Glädje, LSS-boende, Oro, Rädsla, Skam, Skuld, Trauma, Vetekudde
Den här dagen började inte bra. Med ångest och extrem magont spottade jag ut lite av det och kände mig bättre sedan. Istället drack jag varmt vatten med citron, läste med en varm vetekudde på magen. Jag har verkligen kommit in i ”Berätta aldrig det här” av Frida Boisen. Jag kan verkligen rekommendera den till er som vill läsa en hjärtskärande historia om skuld, skam, glädje och rädsla.
Under dagen har jag – förut suttit försjunken i bokens värld – tvättat, promenerat och gjort matlådor. Hur som helst, så är jag lättad över att jag hade möjligheten att fly in i en annan värld i dag. Jag får känslor av skräck när någon som jag har träffat säger at de varit sjuka eller träffat någon som är sjuk. Då känner jag mig automatiskt sjuk själv. Ångestrelaterat, helt klart. Hur mycket i ens liv ska präglas av ångest innan man blir helt förstörd? Ibland undrar jag.
Det har flyttat in en ny kvinna i lägenheten mitt emot. Hon är slående lik min vän Elisabeth, som tog livet av sig för ett par år sedan. Det skrämmer mig lite och får tankarna att snurra. Som tur är verkar hon trevlig.
20 lördag Feb 2021
Posted in Psykisk (o)hälsa - Mental illness
Att det blir på kvällarna har alltid skrämt mig, vilket egentligen är fullt logiskt – med tanke på hur jag när som person. Egentligen bör jag trivas med att kunna dra mig undan om jag är utomhus, för då ser ingen mig. Risken minskar hur som helst, avsevärt. Så har det varit sedan jag var liten och sedan i takt med vissa trauman. Fast mitt problem när det gäller detta är säkerligen större än det jag nyss beskrev.
Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta just nu. Eller: Kanske. Jag var ute med the vape och det hade mörknat ute. Förmodligen därför.
Är du mörkrädd?
20 tisdag Okt 2020
Etiketter
#vågaprata, 1 lögn, 2 sanning 1 lögn, 2 sanningar, Ångest, covid-19, Nine Inch Nails, OCD (obcessive-compulsive disorder), Oro, Rädsla, Thåström
Svaret på ”2 sanningar och 1 lögn” är alternativ 2), alltså den med fotlotionen är en lögn.
I morse vaknade jag kl 5 – inte så kul. Så nu, sen eftermiddag, är jag rätt trött. Dessutom känns jag mig spänd och har smått ångest. Yoga, rökelse, musik. Ur min spellista ”Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal”. Bra namn , måste jag säga. Det är princip identiskt med namnet på Thåströms soloplatta från 1999.
Ärligt talat känner jag mig rätt slut. Är det fler än jag som får ”panik” vid minsta lilla skrap i halsen eller liknande? Sedan allt det här med covid-19 startade….? Skitsamma, vi pumpar lite Nine inch Nails i högtalarna. Hell yes…
Sedan – retorisk fråga – måste man prata om allt för att må bättre – speciellt ångest? Vad tror ni? Jag tänker att när jag inbillar mig att det är någonting i halsen, nu. För då har jag märkt att ångesten spär på sig själv om man inte talat objektivt om den. Till slut blir det väldigt tvångsmässigt. För mig. Hur är det för dig? Fast det finns många andra saker jag måste prata om för att kunna gå vidare. Jag har svårt att prata på ett vettigt sätt om ångest utan att det blir tvångsmässigt.
30 söndag Aug 2020
Etiketter
Aggressivitet, Autism, Ångest, Blandepisod, Blandtillstånd, Depression, Fobi, Humör, Humörsvängningar, Hypomani, Irritation, Kommunikation, Mani, NPF (neuropsychiatric diagnosis), OCD (obcessive-compulsive disorder), Oro, Passiv-aggressivitet, Planering, Rädsla, Stänga av, Stress, Temperament, Tvångssyndrom, Utbrott
Rädsla påverkar oss alla. Mer eller mindre. Jag tror att hur vi handlar handlar mycket om rädsla. Inte bara, men en hel del. Det är olika för oss vad vi är rädda för. Delvis kan det vara svårt att förstå andras rädslor, i alla fall för mig. Fast ingen rädsla är löjlig.
Om jag skulle räkna upp mina rädslor och göra en lista – den skulle nå oanade proportioner. Själva kärnan är att inte låta ens rädslor förstöra ens liv. Mina OCD (obcessive complusive disorder, tvångssyndrom) är en balansgång. Det är nog en av de saker som jag är mest rädd för – att insjukna på riktigt igen. Jag blir väldigt rädd när mina tvångstankar börjar ta över mitt medvetande, bit för bit. Rädslan för att bli (hypo)manisk eller deprimerad är också något jag får leva med, för bipolär sjukdom är ett kroniskt tillstånd.
Jag ska inte nämna alla mina rädslor i det här inlägget, men jag ska dela med mig av vissa saker. Jag anser att oro och rädsla går in i varandra – delvis. Varje morgon när jag vaknar oroar jag mig för att det ska hända någonting som förstör mitt humör. Till exempel något som ökar på min stress. Som att någonting i min planering ska bli inställt. Att min vape ska vara trasig. Eller just det med e-ciggen är något jag oroar mig för varje kväll, snarare. Jag oroar mig alltid väldigt mycket för allt som har med kommunikation och planering att göra. Att det ska hända något som förstör precis allt.
Det är ofta svårt för mig att kontrollera mitt humör, vilket tar oerhört mycket energi alla gånger. Jag är rädd att någonting ska irritera mig, att jag inte ska kunna kontrollera mig eller att jag ska stänga av helt. Med stänga av menar jag att jag slutar lyssna och ta in om det blir för mycket för mig.
Har ni några tankar ni vill dela med er av angående detta? <3
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.