Jag vet inte om jag känner något – dåligt mår jag i alla fall. Just nu har jag ingen större ångest eller aggressivitet, utan stirrar bara framför mig. Jag kan knappt tänka, eller hur man nu ska säga – därför blir det lite svårt att beskriva detta.

Det är så svårt att känna efter. Vad känner jag just nu? Självfallet är det lättare om känslan är påtaglig. Ibland kan man få någon slags konstig mix av massor av flera känslor. Då kan det bli svårt att avgöra vilken känsla man ska lyssna på och föra till handling. Just nu funderar jag över varför jag skriver detta. Tankarna rör sig som genom lera – så otroligt trögt. Men om jag försöker att fokusera lite på just varför, så kanske det är för att jag vill känna att jag finns. Jag vill förmedla någonting.

Att vara medvetet närvarande i sina tankegångar är inte så lätt som man tror – det är inte lätt för mig i alla fall. Läskigt är det. Då är rädsla den känslan som uppstår. Jag tror att rädslan styr oss människor mer än vi tror. Vi är rädda för att göra bort oss och för att förlora människor i våra liv som vi håller av. Dessa två saker är inte ens en bråkdel av vad allt vi är rädda för, men som tur är går det att jobba med – för allt vad det är värt.

Detta blev ett väldigt förvirrat inlägg känner jag, men ni får leva med det. Om ni har några funderingar på detta så kommentera gärma.

/Y,

Hej!

Det här inlägget vill jag tillägna mina vänner.

Jag kom nyligen hem efter en lång dag som spenderades i Arninge med J och M, vilket var trevligt!<3 Sedan träffade jag S i stan. Vi tittade lite i affärer och sedan åt vi sushi, mys. Just den här gången vi träffades tycker jag verkligen att vi förnyade vår vänskap lite (eller hur man nu ska uttrycka sig). Jag kände att vi båda berättade om det vi ville dela med oss av. Vad jag menar är att det var ett tag sedan vi gjorde det – och det fick mig att inse att vi trots allt är väldigt nära.<3

När jag klev in genom dörren efter en kort tur till Willys var att ta en kalldusch – bort med all ångest. Sedan kokade jag en kopp te, ”Ro för själen” som jag fick av K. Te-silen jag använde var den hjärtformade jag fick M i inflyttningspresent. Jag gjorde två mackor med smör, ost och päron, så som Y har tipsat mig om. Ett levande ljus tände jag också – både ljuset och ljusstaken fick jag också av K.

Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag verkligen lyssnar på saker ni säger – och självfallet inte bara dem som jag har nämnt i detta inlägg, utan alla. Det är inte så att de går mig obemärkt förbi, utan de lämnar faktiskt spår i mig som jag är villig att ta upp när jag är redo. Nu ikväll fick jag verkligen lust att använda saker och tips som jag har fått från folk i min närhet (inte för att jag inte gör det annars, men flera saker på en gång – det får mig att känna trygghet). Tack för att ni finns där för mig!

Slutligen vill jag också tacka alla som läser min blogg! Jag hopppas verkligen att den ger er något.

/Y,

Hej!

Rubriken säger väl allt – egentligen. Dagen började väl med svårighet att komma upp ur sängen, trots att jag hade sovit över tio timmar. Efter det blev det lite städning och så – jag dammsugade faktiskt for once. Sedan fixade jag mig lite och åkte iväg och gick på lunchgrupp, vilket verkligen behövdes efter gårdagens fiasko. Det var trevligt att träffa alla härliga människor än en gång!

Flashback:

På väg hem fick jag ångest (har ingen lust att gå in på varför, det känns lite väl utlämnande). Jag började få ett utbrott redan på vägen hem – kunde inte bestämma mig för om jag skulle hem och deppa och skita i att åka till Österskär och vattna blommor hos min familj, som är bortresta. Beslutångesten började tränga sig på och jag sprang ner i tunnelbanan precis när min buss hem skulle komma. Jag hade bestämt mig för att åka till Österskär, men ser att nästa tunnelbana inte gick förrän om åtta minuter, då var det ju ingen idé  – jag skulle hinna ändra mig! Panikslagen springer jag upp från tunnelbanan och upp till  bussarna igen. Jag minns inte riktigt hur många gånger jag gjorde det. Tillslut tog jag en buss hem och grät tyst – vilken tur att jag hade solglasögon på mig (hoppas verkligen att ingen såg det)! De som sitter bakom mig irriterar mig så jävla mycket att jag reser mig och går genom bussen, hittar ingenstans att sitta mig – så jag ställer mig bredvid en äldre man. När bussen stannar vid nästa station tror jag att han ska gå av, men nej – då står jag ivägen för alla som ska av, vilket gör att jag svär tyst för mig själv och kliver av och byter till en annan buss. Usch, människan kan dra åt helvete – och jag är en jävla idiot som står ivägen. Väl hemma lägger jag mig på golvet (sängen är full med saker) och gråter högt. Jag bestämmer mig för att ta fram isbitarna ur frysen – klämmer tills det gör ont i fingrarna, men det var värt det. Mobiltelefonen ringer – min terapeut. Vi pratar lite och kommer fram till att det är bäst att jag åker och vattnar blommor pga dåligt samvete – dessutom var det ju ett bra övningstillfälle (tvångstankar/tvångshandlingar). Jag känner mig lugnare och såsmåningom fixar jag mig och styr stegen iväg mot busstationen – med ångesten som bagage.

~~~

För några timmar sedan kom jag hem. Då blev det till att laga middag (hade inte ätit sedan lunch och det är verkligen inget jag är stolt över). Kaoset som blev förut gjorde mig oförmögen att stoppa i mig något mellanmål, tyvärr. Jag får väl helt enkelt acceptera att det blev som det blev, annars kommer jag aldrig att kunna släppa det.

Nu sitter jag och lyssnar på musik – just nu spelas Coldplay. Jag sitter och funderar hur det blir på morgonen imorgon. Kommer jag att komma iväg till pendeltåget så att jag hinner med Destination Gotland? Tvånget förstör mycket, men det ska inte få vinna – inte imorgon. Jag längtar tills jag har hoppat på Gotlandsfärjan – då behöver jag inte kontrollera om någon dörr är låst eller så.

Slänger in en nytagen bild:

/Y,

Jag tog mig utanför lägenheten ett tag, trots helveteshumöret – gick ner till Coop och köpte något att dricka och gick sedan ner till Vitabergsparken och satte mig där. Först sms:ade jag en del med A, hon är grym!<3 Mådde verkligen bättre efteråt. Sedan läste jag i boken jag håller på med – ”Elden” av Inger Frimansson. Jag gillar den verkligen! Tack Y för lånet<3.

Slänger in en bild på mig i detta inlägg.

Nu har jag precis ätit take-away sushi (som jag förövrigt tycker att man bör få unna sig en pissdag som denna – orkar inte laga mat när jag mår för dåligt). Jag kollade på Scrubs samtidigt, love that show – även om jag har kollat på det massor av gånger.

/Y,

– The Offspring ~~~

Jag tänkte dela med mig av em händelse då jag hade chansen att använda DBT-färdigheter –  stå ut i kris – och tog den.

Flashback: (detta hände för en stund sedan)
Jag åker rulltrappan upp från Hemköp vid T-centralen och går till en bankomat för att kolla mitt saldo. Tanken var mest att jag skulle se om jag hade tillräckligt med pemgar för att handla lite smågrejer som behövs i lägenheten – jag blir alltid lite osäker om jag har pengar på mitt kort som är kopplat till mitt bankomatkort, eftersom jag har nästan alla mina pengar på ett sparkonto (annars slösar jag bort allt). Jag tittar chockat på kontoutdraget – 4000 kr!!!!! Paniken och mina paranoida och misstänksamma tankegångar börjar komma igång, men trots det går jag ner till T-banan och åker till Slussen. Jag byter sedan till bussen hem – åker en station för långt, så jävla typiskt när allt är kaotisk och förvirrat. Väl hemma försöker jag vara lite vettig och kollar därför vad pengarna kommer ifrån – saker och ting blir inte klarare, så jag ringer min terapeut. Inget svar, jävla skit!  Jag får världens ångest och kliver in i duschen med alla kläder och drar på iskallt vatten. Det hjälper inte, så jag drar av mig vissa kläder och öppnar frysen och tar ut isbitarna jag har fryst in för några dagar sedan.  De går inte att ploppa ut. Tillslut kastar jag plattan med istärningar mot kaklet och efter ett tag fick jag ut en. Jag klämmer den stenhårt, känner hur handen domnar bort av kylan. Jag tar isbit efter isbit och trycker dem stenhårt – kämpar för att inte bli självdestruktiv. Jag sätter mig på mattan och fortsätter klämma isbitarna. Tillslut blir jag mycket lugnare. Tänk att det fungerade! Jag sätter igång musik på datorn – kent – och försöker andas lugnt i väntan på att min terapeut ska ringa upp. När hon ringer är jag ganska lugn i alla fall – inte panikslagen. Jag hade mått dåligt över en relationssituation tidigare så det pratade vi om och sedan om vart pengarna hade kommit ifrån. Tillslut kom jag på att det var de pengarna från försäkringskassan som var för kursen jag gick förra veckan.

~ ~ ~

Nu känner jag mig mycket lugnare. Den relationssituationen jag nämnde gjorde mig säkert extra sårbar. Men jag är ändå glad att jag kan använda just de här DBT-färdigheterna – och faktumet att de faktiskt fungerade är ofattbart. Jag har inte riktigt trott på att de fungerar så pass bra, men nu gör jag det – eller i alla fall de färdigheter jag använde nu. Nu fick jag ju lite hjälp på traven, men det gör man ju när man är förvirrad som in i helvete! Man kan helt enkelt inte komma fram till någonting själv. Men ändå, jag lyckades i alla fall stå ut tills min terapeut ringde tillbaka!

Jag är väldigt nervös inför att publicerade detta inlägg, så jag hoppas att jag inte har skämt iväg någon – utan snarare så har jag en förhoppning om att någon eller några har fått ut något av att läsa detta.

/Y,

Ja, rubriken säger väl allt. Efter att jag hade städat kände jag mig speedad, vilket var lite oroväckande – men jag gjorde en andningsövning så det gav sig efter ett tag. Sedan kalldusch, ty jag var genomsvettig. Även i ångestdämpande syfte, dock. Efter det satte jag på mysbelysning och kollade på Scrubs. Jag stängde självfallet av fläktens irriterande ljud först. Medan jag kollade på Scrubs drack jag apelsinjuice med gummianka-iskuber (som jag fick av Johanna i 20-årspresent, tack!) samt åt de första chipsen i min ensamhet på väldigt, väldigt länge. Detta kunde jag i alla fall självvalidera mig för.

Allt är bra för stunden.

Apelsinjuice och svenska lantchips med gräddfilssmak.

/Y,

Okej, nu kommer lite gnäll. Fan vad det suger att den här dagen slutade åt helvete. Jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig så att jag lyckas sova ordentligt i alla fall en dag när jag går den här skrivarkursen. När jag går in i badrummet kommer jag på att min tandkräm är slut, så jag går och hämtar den nya jag köpte. Jag försöker öppna den, men det går inte! Mina naglar är för långa, så tumnageln går av. Kul, nu ser mina naglar ännu mer misslyckade ut. Olika långa liksom, helsnyggt! I alla fall, det stod till och med hur man gjorde på förpackningen! Men det funkade ju för fan inte. Jag tog min nagelsax och gjorde hål i tuben – orkade inte försöka mer.

Jag försökte intala mig själv att det säkert var något fel på just den tandkrämstuben, men det enda förklaringen jag kan se är att jag inte klarar någonting – inte ens en sådan jävla småsak. Nej, nu måste jag sluta döma mig själv så jävla hårt. Jag vill bara höra att det var fel på förpackningen, men det finns ingen här som kan säga det till mig just nu.

Släppa, släppa, släppa!

/Y,

En timme,
en minut,
en sekund …

Ibland får man ta en sak i taget. Ett andetag, ett hjärtslag.
Det är bara att acceptera, lättare sagt än gjort dock.

/Y,