Stan ligger öde, men alla kör på som vanligt. Covid är lite som en stalker, som går över gränsen.

Och så blinkar det till

Och de tänder alla ljus

Du var ensam när du kom

Och du är lika ensam nu

Och så släcker de ner alla gator alla hus

Och när staden ligger tom inser du

Att det är så ditt liv ser ut

Och allting är som förut

~ Kent (2005)

En del textrader är totalt tidlösa. Som ett eko, som förändras. Fast det behövs självfallet ny musik ändå, men man undrar ju när man hör Kent. Skämt åsido, eller ja…. Alla har olika smak.

I dag är det onsdag, vilket betyder att jag är ledig från Dynamo. Jag körde ett träningspass i början av dagen. Nu beskådar jag ett skymmande Stockholm. För i kväll. Det skymmer säkert i morgon kväll också. Alltid, fast man vet inte – egentligen.

Gatlyktorna. En poetiskt klang. Kanske för att de är lite smutsiga, men lyser ändå upp för människor som går förbi. De lämnar ingen helt mörk. Jag känner mig mindre rädd när går ut i mörkret. På väg hem. Ett, inbillad, flåsande andetag. I en nacke som ändå inte finns. Natten är vit. Mörkret – symboliserar den att vi ska supa bort den? Hypotetiskt. Jag vet inte.

Man vet aldrig hur morgondagen ska bli., Förmodligen som en vanlig dag i just ditt liv, men det kan hända vad som helst. Någonting, som förändrar livet. Till det bättre. Eller som gör att du vill slita sönder allt. Hur ska man veta?