Jag sitter här i mörkret och undrar vad jag egentligen mår dåligt av – just nu. Frustration över att jag knappt orkar höra av mig till mina vänner. Att jag inte orkar träffa mina vänner just nu. Känslorna tar över för mycket. Eller ja, det gör de ofta. Antingen är det känslorna som tar över, eller så är det logiken. När man har hittat en konstruktiv balans mellan dessa kallas det vishet, enligt terapiformen DBT (dialektisk betendeterapi). Jag har gått i DBT-terapi för länge sedan (runt 10 år sedan). Om du vill läsa om det – klicka här.

Gjorde DBT-terapin mig mer psykiskt stabil? Jag vet inte, ärligt talat. Både och. Det är svårt att hitta en terapiform som behandlar alla ens psykiska problem. I alla fall för mig, som har en väldigt komplex symtombild och dessutom Aspergers syndrom. Nu går jag hos en psykolog på psykiatrin som är väldigt bra. Just nu pratar vi mest om centrala trauman, som har fått väldigt destruktiva konsekvenser. Hon har dessutlm mycket kunskap om neuropsykiatriska diagnoser (NPF).

Tankarna fortsätter snurra. Det är svårt att nå ens centrala problem, primära, på egen hand. Det är antagligen därför man behöver hjälp med det från någon professionell person. I mitt huvud är det en soppa, som har blivit mixad för länge och sedan smakar skit. Ja, som slät morotsoppa. Äckligt eller inte – det känns lite för mycket att jämföra mat med kaotiska känslor. Fast – Vad ska jag göra? Jämföra med osmakliga möbler, eller?