Det var, ärligt talat, skönt att få sova ut – efter gårdagen. Ibland känns det som att jag ska få panikångest av munskydd, handling, städning, hit och jävla dit. Alla krav. Vardagen…

När jag skriver om krav. Vad tänker ni på då? I och med min diagnos (en av dem) – Aspergers syndrom – gör att vardagen… Med alla sina intryck, krav, stress. Det kan kännas för mycket, i många fall. Att jag har dålig motorik, eller … Inte som förväntat, gör att allt kan kännas lite för utmattande. Jag vet inte ens om min trötthet är rimlig. Nivån av den när jag kommer hem.

Jag beställde hem mat via nätet på hemleverans i eftermiddags. När lastbilen kom till min uppgång och lastades ut började en man prata med mig. Det var svårt att fokusera på vad han sa, eftersom jag försökte koncentrera mig på att inte göra ”fel” när jag lyfte ner matkassarna. Sedan stod han och tryckte upp hissen och jag frågade om jag kunde åka med honom. Han fortsatte dock att prata, men jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag brukar inte ha något problem med att prata – bara jag förstår vad andra menar med det de frågar och så vidare. Vad jag menar är att jag blev väldigt stressad av den här situationen. Det är inte så att jag skäms över detta efteråt, men det känns väldigt stressande i stunden.

Situationer, som den jag beskrev i stycket ovan, är relativt vanliga för mig. Jag har lärt mig att inte skämmas över att det blir så och har aldrig brytt mig om att andra tycker att jag är speciell. Fast när jag får sammanbrott eller vad man ska kalla det, så kan det komma tillbaka igen. Jag kanske inte bryr mig så mycket precis efter att något liknande har hänt, men när jag känner mig otroligt nere eller att det infinner sig flera ”situationer” på en dag. Vissa dagar är katastrof. Fast jag har accepterat att jag är annorlunda och att det kommer att se ut så här. Det är enklare att leva då. Nej, det är verkligen inte synd om mig. Jag vill inte heller att någon ska se det så. Jag vill bara att, ni som läser det här, ska förstå hur min verklighet ser ut.