Jag undrar varför jag alltid ska behöva anpassa mig efter samhället och inte dem, i alla fall lite, efter mig. Varför är det så komplicerat att få rätt hjälp om man har både en NPF-diagnos och flera psykiatriska diagnoser? Habiliteringen hänvisar till psykiatrin och vise versa. Försäkringskassan hänvisar till försörjningsstöd (soc) och tvärtom. De verkar vilja sätta krokben för mig medvetet, eftersom de inte gör någonting åt problemet. Helt enkelt att vi faller mellan stolarna. Jag är knappast ensam om detta problem.

Habiliteringen har ju som bekant inga läkare. Trots det kan de flesta läkare inom psykiatrin inte tillräckligt om Aspergers syndrom/autism. En del blir feldiagnosticerade och felaktigt medicinerade. Eller som jag – övermedicinerad. För min del handlade det nog mycket om missförstånd i kommunikationen. Min Asperger-diagnos har varit känd sedan 1998/1999 Trots det verkar nästan ingen tro mig. Det är i stort sett alltid jag som måste anpassa mig efter alla andra.

I januari 2019 fick jag avslag på aktivitetsersättning, ett bidrag som jag haft sedan sent 2010. Trots 2-3 överklaganden – ingen ersättning. Sedan, tack vare mamma, vidare till förvaltningsrätten. Där blev det också avslag. Nu ligger mitt ärende i Kammarrätten. Vi får se vad som händer där. Parallellt med detta har jag skickat in en ny ansökan om aktivitetsersättning till Försäkringskassan, men de säger redan nu att det troligtvis kommer att bli avslag. Så jag får väl fortsätta leva på ”socialbidrag”/försörjningsstöd och skicka in mina kontoutdrag varje månad, som som jag vore minderårig. Tack så mycket för det, liksom.

Min praktik får jag inte heller gå till förrän juni börjar på grund av covid-19. Detta har Stockholms stad bestämt. Om man har fått komma till Demokratipiloterna/Dynamo via Arbetsförmedlingen får man gå dit. Hur är det rättvist?

Är det konstigt att jag känner mig mindre värd än andra?