För exakt 1 år satt jag på tunnelbanans gröna linje och lyssnade på musik i mina hörlurar. Då befann jag mig söder om centralen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få reda på här näst. Det var då jag fick reda på att du avslutat ditt liv.

Jag åkte förbi stationen jag skulle av vid, men istället klev jag av vid Skanstull… För jag grät helt okontrollerat. Jag ringde mamma. Hon bestämde sig för att åka hem till sig dit jag också åkte. Vi grät länge.

Det känns fortfarande helt overkligt. Jag fick träffa dig dagen innan. Det blev något verkligare när jag stod vid din grav, fast verkligheten hinner ändå inte i kapp.

Saknar dig, älskar dig och jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer att alltid finnas i mitt hjärta. Jag hoppas innerligt att du inte lider längre. Det unnar jag en sån underbar vän som du. Du förtjänar det bästa, oavsett om du är i livet eller inte.

<3