… Och gatan låg tom, bubblande, känslolös.

Jag vet inte. Svamlar. Det första som snubblar in i mig huvudet. Utan motorik. Hur som helst – Thåström följer mig längs gator och torg. Ibland på kontoret. På vape-pauser. Lite överallt. Genom hörlurar, men också genom själen – där hjärtat slår.

Allt eftersom dagarna snurrar på – långsamt eller i något slags ultrasprakande tempo. Minuter genom sekunder. Skrikande timmar. Eller ibland… Går det fort. Rastlöshet. Tappar allt. Rent fysiskt, eller psykiskt. Sedan finns det psykisk smärta, som ekar genom tunnlar och vrår. Genom andetag och mysiga filtar. Tvångstankar, som försöker ta sönder min hjärna. När det går åt – för mycket – energi, för att hålla dem borta. På avstånd. När de sedan väntar runt hörnet.