Jag fick ett munskydd av tyg i går av Ph. Det är lättare att andas i än de som jag fick av personalen på LSS-boendet där jag bor – sådana man har inom sjukvården, generellt. När det gäller munskydd generellt sätt tycker jag att det är väldigt otydliga ”bud”. Politikerna och Anders Tegnell säger att det är en rekommendation. Det känns som att allt har ändrats, vilket är väldigt förvirrande mig som har problem med socialt samspel. I samhället, menar jag. De ”sociala reglerna”,m som – ärligt talat – för det mesta är obegripliga. Nu är det tyvärr nästan ännu värre. Kommentarer/blickar från personer, som inte kan sköta sig själva – generellt sätt. Det här med munskydden har satt det på sin spets.

På sjukgymnastmottagningen dit jag går och tränar på måndagar känns det lite stressigt, just nu. Det är någon grupp som tränar, vilket går in i tiden då jag tränar, Munskydd rekommenderar de också till oss på kommer dit. Personalen har både visir och munskydd. Det gör mig aningen stressad, för jag vet knappt vad som förväntas av mig. Alla nya rekommendationer, som inte fanns innan covid-19 blev känt, stressar mig. De är inte tillräckligt tydliga.

Jag är rätt trött nu. Lite orolig sömn. Någon slags stressig hinna över hur man ska bete sig ute på stan för att inte hela världen ska stirra järnet. I allmänhet, så brukar jag vara rebellisk och strunta i vad andra tycker. Förutom när jag måste, för att överleva. Typ. Det finns ingen energi över till att bry sig vad andra tycker. I dag, på jobbet, hade vi som tema på ”rundan” (alla får prata ostört när de håller i en sten som skickas runt) att man skulle berätta om ett pinsamt ögonblick i ens liv. Mitt ”ögonblick” var kanske pinsam för andra, men inte för mig. Jag har aldrig riktigt upplevt en situation ”genant” vad jag kan minnas.

Nu ska jag vila.

Ta det lugnt ! <3