Dagen har spenderats lite med att orka med. Att handla efter att ha varit på Dynamo. Orka med städningen, som alltid infaller på torsdagar. Fast nu är det över. För denna vecka. Ja, jag har dasspapper som räcker kanske ett par veckor. Jag hoppas likaså för dig.

Kent – Vals för Satan (Din vän pessimisten) . Vad säger min pessimistiska sida? Ja, rätt mycket. Men jag tycker inte att jag är en pessimistisk person. Mycket motgångar har bara drabbat mig. Jag vill inte säga att jag är 100% optimistisk, för – hell no. Fast jag tror inte jag är ett hopplöst fall – med allt vad det innebär.

Den här dagen har varit rätt upp och ner. Dessvärre låter det som en tråkig klyscha, om man begränsar den till min blogg. För: jag är bipolär och mitt liv är alltid mycket upp och ner – mer eller mindre. Inombords, mestadels. Ibland utåt också. Tur att det finns mediciner, för denna sjukdom innebär mycket risker. Förutom skoven – depression, (hypo)mani, blandskov – kan man få humörsvängningar mellan dessa skov. Ibland triggas dessa skov av stress, omvälvande livshändelser eller liknande – ibland av ingenting alls. Fast – hur känns det då att vara bipolär? Det är en känslomässig och affektiv berg- och dalbana. För de flesta bipolära har ordet frisk en innebörd: Det är när man inte har ett skov. Man kan leva hyfsat ”normalt” mellan episoderna. Ibland får man städa upp efter senaste uppåt skov.

Jag har även Aspergers syndrom, vilket gör livet mer komplicerat – med en diagnosticerad bipolär sjukdom. Ofta känner jag att jag exploderar inombords med känslor jag inte kan visa. Mycket energi går åt till att inte visa andra hur förbannad jag är. Hur ledsen jag är. Ensamhetens brand. Hur någons ord gör gör glad. Jag har tränat mig själv i att inte visa så mycket, vilket faktiskt gör mig arg. Mycket triggers jag skapat, som rester av trauman, gör det svårare för mig. Jag kämpar ofta med starka känslor. Eller ibland – bara tomhet.