Det här beslutet välkomnar jag verkligen, för det är fruktansvärt att inte få bli polis bara för att man har en diagnos. Dessutom skulle polisen ha nytta av oss noggranna, kreativa, empatiska och plikttrogna människor, som tänker utanför boxen. Fantastiska nyheter! Tack, Diskrimineringsombudsmannen – som fattade detta beslut!
”Livet som det kan vara” är en skildring av Marcus, som har autism. Den handlar om att inte vara som alla andra, men att trivas med livet i det stora hela. Vi får möta hans familj och hans klasskamrater. Man får även en inblick i hur det är att leva med en annourlunda perception. Marcus ger oss ett tydligt inifrånperspektiv på att vara barn med autism.
Boken gavs ut 2018 och är skriven av Nina Lövehagen.
Är du intresserad av att köpa boken? Du hittar den via länkarna nedan!
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Svårt att få diagnos sent i livet, utredningsmotstånd och den utbredda tystnaden. Attention har sammanställt en rapport med 467 röster om att åldras med NPF. För att läsa rapporten, så finns en länk (nästan) längst ner i denna artikel. NPF är något som nämns när det gäller barn/ungdomar, men i rapporten jag återkommer till här – får man höra vad som händer senare i livet.
Fördomsfri fredag syftade till att informera vad funktionsvariationer och psykisk ohälsa egentligen är – via fakta och bemötande av fördomar. Vi har nu publicerat avsedda teman, så vi tänkte inkludera er. Har du någon fördom, som du möter på grund av din diagnos? Skriv till oss! Tillsammans arbetar vi mot ett fördomsfritt samhälle och nu har just du möjligheten att göra din röst hörd. Vi välkomnar alla förslag!
Kontakt: info@dynamoforlag.se Dela gärna vidare!
(min arbetsplats Dynamo förlag vill gärna bli uppmärksamma om fördomar, som finns i samhället – som vi ännu inte har tagit upp)
Vill du se original-inlägget? Besök oss på facebook och/eller instagram
Nyss, när jag gick ner i tunnelbanan fick jag någon slags knack på axeln. Jag blev utfrågad om varför jag gick udda och varför jag hade stora pupiller. Jag hade svar på de frågorna, så jag fick gå vidare.
Den här dagen, varje år sedan 2007, ska vi uppmärksamma autism. Slå fördomar itu. Påminna allmänheten om att alla med autism(spektrum) är olika. För att se kortfilmen ”autism har många ansikten” , som autism & Aspergerförbundet länkar till – klicka här eller se nedan!
En artikel, med hänvisning till en rapport, har man försökt göra klarhet i varför personer med AST inte får det stöd de behöver. Klicka här för att läsa den!
Jag undrar om Stockholm kommer att vara bortglömd, förträngd. Som det är nu. Pandemi-Stockholm. Media skriker hur vi inte tar ansvar. De generaliserar. Jag tror att många bryr sig – på någon nivå. Alla kanske inte bryr sig på samma sätt. I tankarna, men inte i handling – i alla fall inte på det sätter som accepteras av samhället.
Appråpå acceptans via samhället. Vi som tänker annorlunda, som har en neuropsykiatrisk problematik. står längre i rang – oavsett vad. Sämre förutsättningar gällande studier, på arbetsmarknaden och att vi ständigt blir missförstådda. Vi vill ha samma förutsättningar som alla andra, även om det är på ett annat sätt. Är det så mycket begärt? Måste vi kämpa så mycket hårdare för att åtminstone må: okej?
Höghusen. Mörkret. Fallit. Ett rop – inget högt. Tyst i ett vitt Stockholm.
Det finns mycket som gör att vi fryser till is. Kanske inte fysiskt, men psykiskt. Man kan ha tänkt sig en situation på ett visst sätt, men när man väl hamnar i den – i verkligheten – splittras en spegel invärtes. Jag må låta dramatisk, men så är det ofta. Speciellt i efterhand. Tårarna kommer inte alltid direkt. Ibland viskar de ”inte nu”…
Jag har inte gråtit, utan flummar bara med orden. Skriver det som faller mig in. Mina tankegångar kan vara väldigt långsökta. Till viss del en slump att jag kommer in på en viss tankegång. Hur är det för dig?
En hinna, en dimma utan slut, ligger över Stockholm. Nyhetsflöden fylls av den ena röran efter den andra. Inte bara om covid, även om mycket är relaterat till just det. Det här med att man har upptäckt brister hos Försäkringskassans handläggning, eller åtminstone först pratat om den i media under pandemin. När fler drabbas. Fast jag och många andra hade stora problem med Försäkringskassan innan pandemin. Vem brydde sig då? Det var mest föreningar som Attention, Autism- och Aspergerförbundet och Funktionsrätt som såg. Även Arbetsförmedlingen, MISA och Socialförvaltningen visste om problemet. Min poäng är att prioriteringen för denna typen av ärenden var inte hög innan pandemin. Jag ska vara tydlig med att jag inte förminskar de som har fått problem med Försäkringskassan under pandemin. Det jag menar är att: Måste det ställas på sin absoluta spets innan politiker, media och andra inflytelserika aktörer ser – verkligen ser – ett enormt samhällsproblem?
Här sitter jag. Snurrar i håret och lyssnar på en Kent- spelning, för jag måste ha musik i bakgrunden. För att fylla hinnan av tomrum. I dag slapp jag energikrävande saker efter Dynamo, som handling eller liknande. Jag kunde åka direkt hem. Inget krångel. Inga möten. Inga förbannade ”snabbvisiter”. För en gångs skull verkar det mesta finnas hemma. Jag blir så trött av att gå ärenden direkt efter att redan ha jobbat.
Dock blev det lite jobbigt under dagen. Jag fick veta att jag gör saker i ett för högt tempo på jobbet, så att andra blir stressade. Ofta är det så att resultat ofta blir bra, eller bättre än så. Tillvägagångssättet är inte riktigt som alla andra önskar. Det är viktigt för mig att göra på mitt sätt, men det kanske inte alltid uppskattas. Jag blir förvirrad över att folk inte känner eller upplever saker på mitt sätt. Saker som jag trodde gick rätt bra – var en utförsbacke.
Anledningen till att jag kan acceptera att jag har Aspergers syndrom är att den inte bara innebär problem, utan också balanserar med saker som jag är extra bra på. Kanske. Motoriken och koordinationen är en del i hur folk kan uppfatta mig, vilket ofta blir svårt. Ibland, eller ja – ofta, blir jag så otroligt irriterad på att andra läser av så mycket kroppsspråk – inte så mycket av vad jag faktiskt säger. Jag antar att det därför det passar mig bra att uttrycka mig i skrift. Det är också svårt för neurotypiska människor (folk utan diagnos) att sätta sig in i, eller ens försöka. Min hjärna fungerar annorlunda än genomsnittshjärnan.
Här är ett intressant nyhetsinslag på SVT. Klicka här för att läsa!
SVT:s inslag handlar om flickor/kvinnor med autism, att de är svårare att upptäcka och diagnosticera dem i tid – innan det är för sent. Detta är inte nyheter för mig, men jag tänkte ändå dela detta för att sprida kunskap.
I en artikel, från januari detta år, i Expressen belyser att personer med NPF (neuropsykiatrisk funktionsvariation/nedsättning) inte får gå på Polishögskolan. Polisen Carl Svane har anmält Polismyndigheten till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Om man är lämplig till att bli polis, oavsett diagnos, ska man få chansen till utbildning. Det här är helt klart diskriminering. Ärligt talat tycker jag att det är vidrigt att det är på det här sättet. Det är inte lätt att ha en funktionsvariation (i mitt fall Aspergers syndrom), för många dörrar är redan stängda. Man är inte sin diagnos. I det här fallet handlar det om personlig lämplighet.
Från omklädningsrummet på sjukgymnast-mottagningen
Jag gick från Dynamo tidigare i dag, eftersom jag och mamma skulle på läkarmöte. Vi behöver ett läkarintyg för att kunna ansöka om sjukersättning – min aktivitetsersättning räcker bara i några månader till, för jag fyller 30 detta år.
I det här inlägget vill jag också nämna att, just den här dagen – datumet, är det 8 år sedan jag blev räddad från LSS-boendet i Södertälje. Jag hade redan planerat hur jag skulle avsluta mitt liv, men mamma och pappa verkade – på något sätt – känna att någonting var fel. Jag minns den dagen, som om det vore i går. Vissa delar. Andra har jag förträngt.
Här är några länkar till inlägg, då jag har skrivit om detta:
Varje fredag, via förlaget, har vi ”Fördomsfri Fredag” som tema. Vi tar reda på fördomar om funktionsvariationer/nedsättningar och svarar på dem, enligt fakta. På Facebook delar vi fördomarna, fakta-text och bild. På instagram delar vi fördomarna och bilden. Den här veckan skriver vi om Dyskalkyli.
På förmiddagen var jag på den ortopedtekniska mottagningen, där jag varit förut. Mamma glömde bort tiden då vi skulle mötas och gå dit vilket var aningen förvirrande. Sånt händer, tydligen. Vilken tur att jag kunde vägen dit, så att jag kunde gå före. Ni, som har följt min blogg ett tag vet att jag kraftigt ogillar att vara sen, när jag har bestämt tid med någon.
Det här är skorna, som jag ska börja använda. Vinterskor och några för något mildare väder.
Jag firar lite att jag har fått min retroaktiva utbetalning från Försäkringskassan – med sötpotatis-pommes, vegansk burgare och vegansk majonnäs. Mums!
Varför ska jag behöva vänta till februari eller mars på min ersättning, som jag är beviljad – enligt domstol? Förövrigt är domstol ett konstigt ord. Det låter som att man får en dom, medan man sitter på en stol. Jag orkar inte med min hjärna, men jag har försökt acceptera den. Att jag tar det mesta bokstavligt. När jag gick på gymnasiet fick vi ibland en så kallad ”lathund”, som en instruktion. Jag kunde inte fokusera på innehållet, eftersom jag inte förstod varför det hette ”lathund”. Nu förstår jag vad det är, men inte varför det heter så.
Tillbaka till katastrofen Försäkringskassan. Förtjänar de ens att skrivas med stor bokstav? Ett mysterium. Försäkringskassan förstör för för många människor för att de ska kunna kallas för några som beviljar försäkringspengar. För att vara tydlig: De bör inte förstöra för någon. Enligt medierna var det ett samtal på ett FK-kontor som (som var under all kritik) ägde rum. Samtalsdeltagarna slog vad som hur många som skulle dö i covid-19.
Jag är såklart lättad att jag blev beviljad (och därmed vann i rätten mot FK) ersättning, men de kan väl betala ut den också. Måste jag söka försörjningsstöd i 1-2 månader till? Ja, förmodligen. Att jag känner mig nere och arg över detta är nog att jag känner mig smått värdelös. Jag förstår inte hur Försäkringskassans handläggare kan sova på nätterna. Om de ens sover. Om de anställda blir sjuka – sömnsvårigheter, ångest, depression, missbruk – vad händer då? Om de inte orkar med sin situation. För alla orkar inte vara dryg och empatilös dagarna i ända. Måste de ”smöra” för chefen, för att inte bli behandlade som resten av befolkningen?
Yolanda and her creative scream 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.