Juletider är, som alltid, aningen omskakande. Till viss del också förvirrande, med tanke på covid-19 som äter upp tidningarnas sidor. Bläddra, bläddra, bläddra – inte får man något grepp om det, heller. Precis som vanligt alltså, på julen – ni vet, nästan.

På Julafton skulle min familj köra någon slags julklappslek. Två tärningar. Den som slår två likadana siffror från välja en annan person, som får välja ett paket åt en själv. Alla skulle komma dit med sina färdigt inslagna paket. Lillebror P missade det och tog m&p:s sista paketpapper.Lillebror J missade även han, men det fanns inget papper kvar. Han fick använda gamla kartongkassar. Min familj är söt, knäpp och stundvis irriterande. Hur är din familj?/What’s your family like?

Jag blir lite konfunderad när alla säger/skriver att det här är ”en annorlunda jul”. Varenda jul är väl annorlunda, skulle jag säga. Om man har Aspergers syndrom kan varenda situation kännas unik, på sätt och vis. Även automatiseringen kan vara ett problem. Vissa saker kan jag göra många, många gånger – ändå misslyckas jag. Jag går vilse ofta och måste välja tillfällen att prova nya vägar i stan. Jag har nära till misslyckanden, som ingen annan ser. All logik, allt analyserande, reflekterande. Det gör mig stundvis trött.