Som jag skev i förra inlägget – Thåström har släppt nytt i går! Personligen tycker jag att plattan är grym- Olika perspektiv och nyanser av livet. Jag älskar den elektroniska touchen på vissa av låtarna. Jag kände att låtarna, verkligen – nådde mig. Och mitt hjärta. De berörde, helt enkelt. ”Dom som skiner” är ett mer poetiskt verk. En del hopp genom allt. Tack, Thåström + band för ett djupt och underbart album!
”som jordgubbarna smakade…”-postern (inramad på väggen)
Thåström släppte ny singel i dag, efter ”Papperstunna väggar” (tidigare i höst). ”Isbergen” heter den. Jag tycker den är fantastisk, men den har någon mörk – djup – underton. Enligt mig.
Medan luftpartiklarna gnistrar, dovt, så undrar jag vad som händer nästa. Jag menar inte ur ngot stort, överflödigt perspektiv, utan nästa minut. Kommer jag tappa något, som vanligt? Vilken låt kommer att spelas på Spotify i shuffle-mode?
När kan man, egentligen , säga att man känner sig – lugn? Tänker man ens på det? Min hjärna skriker ofta och mycket. Stressen är nästan alltid närvarande och ibland – alltför intensiv. Människor kan få intrycket av att jag oftast är säker på vad jag känner, men är jag för osäker på vad som händer – känslomässigt – att jag inte vet om jag klarar av att inte veta.
Ni – kanske – är nyfikna på vad jag tycker om Thåströms nya singel ”papperstunna väggar” (släpptes i fredags 2021-09-24), som han sjunger i duett med Titiyo. Första gången jag lyssnade tyckte jag att den var bra, men lite enformig. Som det alltid brukar vara när man lyssnar på en låt, för allra första gången. Nu tycker jag att den är fantastisk – den har verkligen växt. Det tyckte jag redan samma dag, när jag hade lyssnat några gånger till. Jag ser verkligen fram emot albumet ”Dom som skiner”, som har release senare i höst. ”Papperstunna väggar” har redan en plats i mitt musikhjärta.
Det har – faktiskt – varit en helt okej dag. Om än med, en väldigt knasig start. Kort innan jag skulle gå hemifrån imorse klunkade jag i mig det sista kaffet, men svalde i fel strupe. Hostade, sedan spydde. Då var jag tvungen att byta kläder – och det fort. Tur att jag hann sticka hemifrån inom tidsram.
Hur intressant det första stycket än var, så måste jag gå vidare. Tur att höstvinden hjälpte mig, om man ska låta lite tråkig. Nja, men det var fint väder i dag – hur mycket det än tar emot att skriva det, för jag är nog inte den enda. Ska man förvara solbrillorna i BH:n också, eller? Så länge det inte är för varmt ute, är det okej.
Peace Love & Pitbulls spelar i min högtalare. Thåströms Amsterdam-projekt. Nog är de grymma. Industri-metal. Perfekt att sova till. Tryggt. Ärligt talat, så är det mest sådant jag sover till – min spellista. Den får mig att känna mig trygg.
Det fick bli den här bilden, som blev pimpad, eftersom det är biljettsläpp för Thåströms kommande spelningar på onsdag. Nu refererar jag till Det är ni som är dom konstiga-armbandet, som är smått spammat över bilden. Jag tyckte, på något sätt, att grått+grönt passade. Det blev så.
Just nu sitter jag och springer mellan datorn, sängen och fläkten. Sen är det lösa papper som kan flyga åt alla håll. Nyss var det pappersskräp till en vegansk kexchoklad, som hade ”fladdra-runt”- tendenser. Det har varit extremt lökigt under dagen. Jag, som sov dåligt i natt, kände att jag kunde tuppa av – när som helst. Det är inte ens lite svalt i skuggan. Nu räcker det! Haha.
Jag tänkte visa detta, fantastiska, armband, som jag fick av mamma och pappa. Det hade jag önskat mig, med texten: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Ni kanske känner igen den, för jag återkommer till dessa rader ibland. De är från Thåströms låt ”från himlen sänt” och citatet är även namnet på plattan, som låten ligger på – spår 1, från 1999. Tack <3 Det citatet betyder mycket, så det var en väldigt fin present.
Av brorsorna fick jag en skriv/ritplatta, som jag kan koppla till datorn och använda i photoshop! Jag har inte provat den hemma än, men det gör jag nog snart. Tack <3
Som ni såg bland inläggen i helgen, så fick jag en lyxshake från Max av Carolina! Tack <3
Som ni vet, så tog jag dos 2 covid-vaccin i går. Förra gången (dos 1), så låg jag vaken större delar av natten, efteråt – med frossa/feber. Fast den här gången sov jag hela natten och kände knappt av något innan heller. Skönt att det inte blev någon röra där.
Under dagen har jag jobbat på med korrekturläsning och förlagets sociala medier. Förresten, på MISA sprang jag på han som ledde diskussionsgruppen via MISA jag gick på förut – innan pandemin började. Det var kul att prata lite med honom.
Rubriken är ganska ”random” – det var den låten som började spelas på Spotify, när jag bläddrade i min spellista. (Imperiet – Alltid rött, alltid rätt). Det var många år sedan jag hörde den för första gången. När jag började lyssna på Ebba Grön, när jag var yngre, började jag rätt snabbt lyssna på Imperiet. Det är viss musik som jag har börjat lyssna på när jag blivit äldre, typ Peace Love & Pitbulls, Nine inch Nails och VNV Nation. Såklart även allt annat med Thåström och Kent, men det kanske ni tog för givet.
Nu är det kväll. Jag känner mig helt utarbetad, eller vad man säger – egentligen. Nästan direkt när jag kom hem hade jag inbokad städning, så först nu kan jag andas ut. Jag är livrädd för att jag inte kommer att somna sen…
Den här dagen blev ganska frustrerande, på flera sätt. Många perpektiv. Eller inga. Tunnelseende? Jag vet inte riktigt. Vad jag dock vet att jag blir ännu mer överkänslig när jag sovit för lite, vilket är fallet nu. Jag är extra känslig för sömnbrist på grund av min Asperger-diagnos, men kanske främst – min bipolaritet. Visst har jag nämnt det här tidigare, men det fick bli igen. För att ni ska få någon slags perspektiv-glimt när jag skriver om detta.4
Det är ute nu. Solen är borta. Yes! Enligt mig, alltså.. Jag vet att man mår bra av solen – i rätt doser. Hur som helst, så ger det mig lite mer hopp om att kunna sova i natt. Att det är svalare, alltså. För att vara tydlig. Jag tänker på Imperiets låt ”blå himlen blues, när jag ser himlen ätas upp av höghusen på andra sidan gatan. Ofta tänker jag i citat och klipp från serier. Om det händer någon grej på tunnelbanan eller på jobbet, associerar jag det ibland till ett sådant. Som när min brandvarnare behövde byta batteri och började pipa härledde jag det direkt till ett klipp ur ”friends” när Phoebe är uppe hela natten för att desperat försöka stänga av sin brandvarnare.
Jag älskar dessa två citat från ”Det E ni som E dom konstiga, det är jag som är normal” (1999) med Thåström. De speglar ett bortglömd Stockholm i skuggan av pandemin. Det jag menar är att folk känner sig bortglömda – på olika sätt.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.