Längs gatan. Utan vingar. Isoleringen skriker. Bristen på energi och tankeperspektiv. Förbannade mörka tunnel. Skriker mig i örat. Trumhinnorna exploderar. Bara mina tankar är kvar. Det som jag helst ville undvika.

Jag vill tänka lite sundare, måste jag ändå säga. All ångest, tvångstankar och ekot av allt detta gör att jag undrar om jag existerar eller inte. Troligtvis kommer jag behöver sitta här hemma på min förbannade röv i ett antal dagar till.

På gatan är det upplyst. Som ett hån. Någon ljus tanke kan man väl få ha. Den här dagen har mest bestått av kaotiska känslor och dåliga besked. Korsordstidningar finns där för mig just nu. Bara att greppa pennan och börja.

<3