I morse vaknade jag tidigare än jag skulle upp. Det blev ett toalettbesök och jag upptäckte att mensen har kommit. Inte till min lycka direkt. Jag har, i början av min period, väldigt mycket mensvärk.

Jag skriver när jag får mens, för jag bryta stigmat som har blivit – att just, prata om det. Då menar jag inte bara att vissa män tycker att det är äckligt att prata om – utan även kvinnor. Vad är det som är så ”pinsamt” och skamligt? Okej, det är bekvämt, kladdigt, jobbigt och obekvämt. Fast – skammen i sig – vad bottnar den i? Egentligen. Den måste bort. Flickor, som får sin mens för första gången, ska inte behöva mötas av fördomar och äckel.

När det började pratas om mens, lärare och elever, emellan – tyckte många av oss att det var pinsamt. Då kände jag mig också annorlunda. jag har aldrig haft problem att prata med vuxna om det. Det är snarare så att andra tycker att jag är ”äcklig” som pratar om det – bryter tystnaden – ofta vid fel tillfällen. Jag har en tendens, säkerligen på grund av min Asperger-diagnos, att ta upp saker som andra tycker är generande. Till slut vågar man knappt säga någonting om något, som inte är ytligt. Fast så blir det inte i den här bloggen, som ni säkert redan har märkt. Andra tenderar att ha en helt annan syn, perspektiv, på vad som är ytligt/personligt/privat. Fast jag har ofta helt andra perspektiv och infallsvinklar än andra människor, vilket ger mig fler möjligheter att vara kreativ.

Har ni några tankar?