• Bok 2: Alternativt
  • Dikt-rapp /Poetry rap
  • Min debut: I skuggan av en siluett skör som glas
  • Något Har Hänt 2018 – webserie
  • Om mig / About me

Yolanda and her creative scream

~ Aspergers syndrome, bipolarity, photography, art, poetry.

Yolanda and her creative scream

Etikettarkiv: Anorexi

Valborgsminnen mot en potentiell majbrasa.

30 tisdag Apr 2024

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Såkallade högtider

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Ätstörning, Ångest, Familj, family, gymnasiet, Minnen, Oro, tonår, Uppväxt, valborg, Valborgsmässoafton

I dag är det Valborgsmässoafton. Halvdag på jobbet och årskontroll på psykiatrin.

Den här dagen väcker många minnen. Några bra från uppväxten, med korv och festis i handen. Från de övre tonåren ekar minnen från mösspåtagningen. Jag mådde fruktansvärt dåligt i min ätstörning då.

Fast mest minns jag att jag spelade fotboll med mina syskon och deras vänner. På planen bakom majbrasan.

Det jag önskar att jag mindes mest.

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Min kropp, anklagelser, uttnyttjande, relationer / My body, accusations, exploited, relationships

21 torsdag Apr 2022

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Beroenden / Addictions, Fördomar / Stereotypes, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Medicinering - Psykofarmaka, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Samhälle

≈ 18 kommentarer

Etiketter

Anorexi, ASD, Aspergers syndrom, AST, Autism, Dreads, invaderad, lita, Människor, Mediciner, Missbruk, misslyckad, Naiv, people, Psykofarmaka, reflketion, situations, Socialt samspel, Tillit, Trauma, Trust, used, Utnyttjad

Jag sitter här, i min rosa soffan, med musiken på – som kanske pulserar längs rytmen av mina hjärtslag. Att jag lever.

Reflektioner. Dagar som gått. De senaste, de som fanns. Skriken inombords, men ändå som någon slags gnista. Typ. Jag hade ett psykolog-samtal, där saker bearbetades på ett tydligt sätt. Som de brukar göra, men igår var något nytt. Något blev för tydligt. Så tydlig att jag märkte i morse att jag inte alls var utvilad och kroppen var helt slut. Troligtvis hade jag spänt mig mycket. Jag kände mig smått svettig när jag vaknade, lite udda från hur jag brukade känna när jag vaknar en relativt vanlig morgon. Vilsenhet, orosmoln, lätt frustration.

Som ni fick veta i förra inlägget har jag fått höra två gånger de senaste dagarna att jag ser gravid ut, indirekt. Med det sista ordet i förra meningen – menar jag att orden inte var den exakta frågan i båda fallen. Det får mig att känna att min kropp inte egentligen är min. Jag vill inte bli påmind om det. Precis som alla gånger det senaste decenniet jag har fått, i princip samma kommentarer, har jag känt mig kränkt. Invaderad. Misslyckad.

Då jag har varit väldigt nära vän med missbrukare, haft dreads, tar mediciner (vissa av dem – beroendeframkallande) – gjorde det att jag automatiskt hamnade i trubbel. Jag är begränsad i socialt samspel och blev utnyttjad. Länge förstod jag inte att det var missbruk det handlade om. Det var under den här tiden som jag började få mycket biverkningar av mina mediciner och blev svullen lite överallt. Alla kommentarer om att jag var gravid började komma. Eftersom jag har haft anorexi tidigare, kan inte min hjärna riktigt hantera det konstruktivt. Bara en gång har jag skrikit och sagt ifrån. Det här med att jag har haft dreads menar jag bara att samhället har så mycket fördomar om att ha det, medan jag bara tyckte det var snyggt. Det fick mig också att hamna i problem, att vakter trodde att jag stulit – för att nämna en sak.

Jag lär mig varje dag, men vissa saker har slagit över. Som att lita på folk. Förut litade jag på i princip alla, nu… Är det väldigt begränsat. Men att tolka andra människor och situationer.. Jag vet inte. Hur jag tolkar det andra säger och gör. Det är lite ett hål. Genom det som jag trodde existerade. Att lita på sig själv? En fråga att fundera över. Tillit till sig själv. Ärligt talat, så har jag inget bra svar.

~

Gillade du den här typen av inlägg? Dela med dig! / Did you like this kind of post? Let me know!

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

En dålig dag. / A bad day.

27 lördag Nov 2021

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Psykisk (o)hälsa - Mental illness

≈ 18 kommentarer

Etiketter

addiction, Alkohol, angst, Anorexi, Anxiety, ånges, ångest, Bipolar, Bipolär, Cry, Destructivity, Destruktivitet, eating disorder, Frustration, Gråt, Ilska, Insomnia, Missbruk, Oro, Sömn, Self Harm, Självskadebeteende, worry

Tankar, som sprakar – under jorden – utan molekylär rörelse.

Tur att jag hann komma iväg till gymmet innan ångesten tog grepp om det mesta.

Jag har brutit ihop, gråtandes, ett par gånger – under dagen. Ilska, frustration, oro. Fast det måste väntas ut, för jag vill inte hamna i självskadebeteende – eller alkoholmissbruk heller, för den delen. Att skada sig själv känns närmare till hands, eftersom jag inte har någon alkohol hemma. Ni förstår vad jag menar. Jag måste försöka hålla det borta från mitt liv.

Nu känner jag mig mer lättad. Mest för att jag får sova ut i morgon. Jag sov helt okej, natten som var – trodde att jag skulle sova längre, då sömnen nätterna innan inte var bra. Hur sov du i natt?

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Halvt suddigt.

06 onsdag Okt 2021

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Det som en gång var / The Past, Psykisk (o)hälsa - Mental illness

≈ 13 kommentarer

Etiketter

Anorexi, diffust, hinna, Oro, Södermalm, SCÄ, Suddigt, Worried

I eftermiddags var jag och hämtade pass + ID, som, jag tog för ett tag sedan. Det innebar att jag gick i ett välbekant område. Där jag gick på ätstörningsbehandling ligger väldigt nära där jag skulle hämta dessa. Det kändes lite surrealistiskt att vara där, nära. Lite konstigt. Orolig för att för att möta någon jag kände till. Jag ville inte riktigt kännas vid.

Fast jag vill inte befinna mig i den tidsperioden.

Hur känner du när du befinner dig på en plats, som är kopplad till diffusa minnen?

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Mitt förhållande till träning sedan högstadiet

17 onsdag Mar 2021

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Hälsa / Health, Medicinering - Psykofarmaka, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Träning

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Ångest, Biverkning, Fotboll, grundskola, Gym, Högstadiet, Humör, Innebandy, Litium, Mamma, Medicin, Mobbing, Oro, Psykofarmaka, Rädsla, Seroquel, Stress, Trakasserier, Träning

Jag har börjat fundera på hur ångesten alltid fäller krokben för mig i vardagen. Nuet skrämmer mig. Ett exempel är när jag har bestämt mig för att jag vill träna på gymmet nästa dag. Då blir jag uppstressad, för ingenting får gå fel på morgonen innan jag drar i väg efter frukost. Då menar jag att jag skulle kunna misslyckas med frukosten, spilla vatten eller kaffe hela golvet, få sms som stressar upp mig och så vidare. Det handlar sällan om själva träningen i sig. Jag har nästan alltid gillat att träna, bara det sker på mina villkor. Det är alla detaljer runt om kring, som kan sabba mitt humör. Plus eventuella trauma-triggers.

Träning är något jag har hållit på med stora delar av mitt liv. Jag ville sluta med alla typer av idrott när jag sysslat med fotboll och innebandy i högstadiet, men min mamma fick mig att sluta pga mobbing och trakasserier. Jag är van att bli behandlad på det sättet, så jag såg ingen gräns. Då få någon annan sätta den och det är tur att jag har någon som kan göra det. Efter det har det gått mycket upp och ner. Efter att jag började träna efter ett par år fick jag så småningom anorexi. Då var all träning tvångsdriven och när jag blev frisk tränade jag inte på flera år, för jag var rädd för att bli sjuk igen. När jag fick bipolär diagnos började jag med mediciner gick jag upp 30+ kg (biverkning). Några år senare började jag gå på gym och det har jag gjort sedan dess.

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

För: Vem vill vara perfekt?

01 tisdag Dec 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Citatens skuggor / Shadows of quotes, Det som en gång var / The Past, Musik / Music, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Samhälle

≈ 12 kommentarer

Etiketter

2004, Anorexi, Ångest, Chuck, OCD, Perfekt, Perfektion, Pieces, Sum 41, Tvångssyndrom, Uppvaknande, Utmattningsdepression

I tried to be perfect
But nothing was worth it

– Sum 41 (2004)

Detta är de två första raderna i låten ”Pieces” av Sum 41. Jag valde ut den att översätta på engelska i sjuan. Även om jag inte riktigt förstod den, så kanske jag gjorde det ändå. Citatet fick mig att, senare, inse att det var precis det jag gjorde.

Nu funderar jag på om man ens vill vara perfekt. Tråkigt, verkar det. Ingen är perfekt, för alla har sina fel och brister – även om de är olika omfattande (förstoringsglas). Perfekt är egentligen också ett ganska tråkigt och fånigt, klyschigt ord. Man mår, i längden, inte bra av att sträva efter att vara perfekt, Acceptera. Skifta perspektiv. Försöka leva trots att man inte är bäst på allt…

I mitt fall gav det anorexi, utmattningsdepression, ångest, tvångssyndrom och ett uppvaknande.

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Vad är problemet?/What’s the problem?

15 tisdag Sep 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Fördomar / Stereotypes, Medicinering - Psykofarmaka, Samhälle

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Ästörning, Din mamma, Kropp, Samhällsproblem, Seroquel, Vikt, Ytliga klubben

Jag känner mig helt sönderdeppad nu när det börjar komma i fatt mig. Att vissa mediciner har pajat min kropp. Allt det här med kropp och vikt gör mig så förbannat ilsken. Kanske för att jag har haft en ätstörning, men också för att jag ärligt talat inte förstår varför folk i allmänhet dömer ut människor – helt enkelt: utifrån hur de ser ut. Ni bör skämmas!

För de som inte förstår… MAN GÅR INTE FRAM TILL FOLK OCH FRÅGAR OM DE ÄR GRAVIDA, KORTA, TJOCKA, SMALA, UNDERVIKTIGA! Hur svårt är det att förstå? Det verkar väldigt svårt för ytliga klubben att greppa. Prova att greppa ett handtag! Precis så ska du greppa det jag skriver nu. Problem? Ring din mamma och fråga om hon kan komma över med ett anteckningsblock.

Det känns som jag har börjat tappa det lite själv. Inte angående det jag skrev i förra stycket – utan i allmänhet. Jag vet inte om det har att göra med att jag fortsätta sänka Seroquel förra onsdagen/torsdagen. Jag har dessutom bytt ut depot-tabletten mot en snabbverkande sort, allt på läkares inrådan självfallet. Den snabbverkande gör att jag blir väldigt trött rätt så tidigt och måste sova. Fast den gör också att jag sover hela natten, vilket är bra.

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

En besvärlig, känslosam detalj

08 tisdag Sep 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Doftljus, rökelser och vape nation, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Samhälle

≈ 9 kommentarer

Etiketter

1177 Vårdguiden, Aggressivitet, Anorexi, Ätstörning, Ätstörning UNS, Överviktig, Bantning, Depressivitet, Destruktivt mönster, Detaljer, Din kropp, Folk, Gravid, Hälsosam, Irritation, Känslor, Känslostormar, Ledsen, Litium, Människor, Min kropp, Nyttig, Ohälsosam, Onyttig, Seroquel Depot, Social ångest, Sociala medier, Tankar, Tonåren, Viktuppgång

Nu ska jag skriva om gjorde mig otroligt arg, ledsen och irriterad. Ja, rentav förbannad. Jag vill påpeka att det här inte direkt var någons fel, egentligen. Även om det kändes som att det var allt och allas fel.

Jag gick in i mina journaler på 1177 Vårdguiden för att kolla om ortopeden hade skrivit en anteckning där. Det var runt 2 veckor sedan jag var där. Anteckning jag hittade var egentligen bra, men jag hakade upp mig på en detalj – som var under ”allmäntillstånd”. Överviktig. Det ordet triggar igång alldeles för mycket känslostormar hos mig. Paniken och tårarna anländer.

Jag sitter på sängen, med the vape i munnen. Ångorna stiger. Tårarna kämpar sig ut och ångesten är hög…

Okej. I tonåren fick jag anorexi och fick kämpa för att g upp i vikt. När jag var 22 fick jag mediciner för min bipolära sjukdom och gick upp 30-35 kg på kort tid. En idiotisk läkare på vårdcentralen ställde diagnosen fetma och tvingade mig att väga mig, fast att jag förklarade min historia av ätstörningar. Nog den okänsligaste läkare jag träffat.

Ett tiotal gånger har okända personer kommit fram till mig och frågat om jag är gravid, på mer eller mindre otrevliga sätt. Någon enstaka har velat känna på min mage. Sedan har jag vissa i min omgivning som inte kan sluta kritisera min kropp. Andra före detta vänner tycks inte orka med mig på grund av mitt kaos med kroppen och psyket.

Det är skillnad på att vilja banta och att ha en ätstörning. Problemet är att när du lider av en ätstörning behöver du hjälp att bryta ditt destruktiva mönster. Jag kan ibland uppleva att de som säger att de vill banta, säger det bara för att säga något. Tyvärr. De vill bara ha uppmärksamhet. Bantning är verkligen inget hållbart val, enligt mig. Sluta istället trigga folk som kan ha en potentiell ätstörning istället för att klaga. Kom ihåg att det är min åsikt, inte din. Dela gärna din åsikt.

Min poäng är att jag är otroligt trött på att andra människor tror sig ha rätten att att kommentera min kropp. Alla kämpar med sitt. Skaffa ett liv istället. Visst förstår jag att läkare måste skriva vad de tror – jag ifrågasätter egentligen inte det. Det bara triggar igång vissa känslor hos mig. Att vikten ska vara så relevant och bestämma om någon är hälsosam eller inte – det håller inte. Skärp er, människor! Låt andra ha sin kropp och du din.

Det är bara det.

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

När samhället spär på ångest/when society gives you anxiety

31 fredag Jul 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Samhälle, Yolanda - författare / Whriter

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Aggressivitet, Anorexi, App, Arg, Bantning, Bantningspiller, Blogg, Facebook, Filter, Frustration, Ideal, Instagram, Irritation, Irriterad, Kropp, Kroppsideal, Nedsättande, Perfekt, Snapchat, Sociala medier, Utseendefixering, Vikt

Ni som hänger en del på sociala medier har säkert lagt märke till att folk lägger upp bilder på sin tallrik när de ska äta. Jag tycker att storlekarna på folks portioner inte alltid är realistiska. Det är synd att de känner att de inte kan lägga upp en riktig portion eller de måste redigera bilden. Jag måste nästan dra parallellen när det kommer till alla dessa ”gymbilder”. Det verkar finnas de som går in på gymmet, fotar sin kropp i spegeln med ett redskap och går ut – redigerar sedan bilden. Större muskler, fastare rumpa och smalare midja. Vad sänder detta ut för budskap till befolkningen och inte minst till de som växer upp med dessa ideal?

Vi lever i ett ätstört samhälle. Ät en riktig portion och var stolt över det! Jag har knappt ett arsle och kan leva med det. Det skulle aldrig falla mig in att redigera mina bilder på det sättet. Jag är för ärlig för det. Tidigare har jag levt med en ätstörning. Man kan bli frisk fysiskt, men psykiskt är det svårare. Dessa tankar äter inte upp mig längre, men absolut – de finns där. Man kan inte anpassa innehållet på sin blogg/instagram/Youtube till alla. Då går man, mer eller mindre, under. Fast – Varför ska man ljuga om hur man ser ut och vad man äter?

Jag förstår inte riktigt varför människor är så beroende av att passa in i mallen för vad som är perfekt. Det gör mig både irriterad, ledsen och allmänt förbannad. Redan för 10 år sedan såg jag reklam för hur man beställer hem gratis bantningspiller. På Facebook – inför barn och unga. Inför alla. Ärligt talat – skärpning! Allt handlar inte om pengar, om nu någon tror det. Hur kan man vilja förstöra samhället på det här sättet? Varför vill man förvränga sitt ansikte med olika appar/filter? Jag undrar vad det är för fel på naturliga bilder. Det får väl an att redigera en bild på sig själv svartvit, men det jag har skrivit ovan bidrar till ett negativt kroppsideal. Egentligen bör det inte finnas något ideal över huvud taget, men det är en komplicerad fråga. Jag menar – det bör inte påverka oss så mycket.

Det är klart att jag blir påverkad som någon säger något nedsättande om min kropp. För mig är det en helt annan sak om någon säger att mitt smink eller mina kläder är fula, för jag bryr mig helt enkelt inte om någon tycker om just det. Kroppen har alltid varit ett känsligt ämne – för alla. Jag tycker bara att utseendefixeringen har gått för långt.

 

Vad tycker ni om detta ämne? 

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Kroppsuppfattning och att vara nöjd

13 lördag Jun 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Samhälle, Träning

≈ 14 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Gym, Intryck, Kroppsuppfattning, LSS-boende, Manipulation, Perceptionsstörningar, Sommar 2020

thumbnail_IMG_20200613_133500

Det har varit ett mål denna dag – att återhämta sig. Som tur var så sov jag bra under natten. Personalen på LSS-boendet lånade ut en fläkt till mig, för det är en bastu här inne. Speciellt under morgonen och när man ska sova. Mina grannar här har också klagat på att det har varit för varmt i deras lägenheter.

Efter frukosten var jag på gymmet. Det kändes bra att jag tog mig iväg trots att jag itne mådde så himla bra när jag vaknade. Sedan gick jag direkt ner till vattnet och tog det lugnt där ett tag innan jag gick hem. Därav bilden. 

En sak som jag har tänkt mycket på de senaste dagarna, eller ja – väldigt länge, är hur man accepterar sin kropp som den är. Jag har alltid ogillat min kropp och har svårt att acceptera den – även om jag är nöjd med mitt utseende. Jag har som sagt varit både undereviktig och haft fetma. Nu känns det mer lagom och jag hoppas att jag slipper pendla så mycket i vikt igen. Min kroppsuppfattning blir så skev då. Jag är tyvärr väldigt fixerad vid klädstorlekar, vilket jag verkligen vill komma över. För, jag vet, att det inte sitter i storleken. Vem bryr sig, egentligen? Det viktigaste är att kläderna ska sitta bekvämt. Det finns ingenting jag gillar med att shoppa kläder. Jag känner mig ful och det är för mycket intryck. Musiken i klädaffärerna som ska göra att man blir smått uppvarvad och handlar mer. Smått manipulativt, tycker jag.

Hur ser er kroppsuppfattning ut? Vilka är era tips för att acceptera sin kropp mer?

 

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Student 2010: En verklig mardröm

04 torsdag Jun 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Beroenden / Addictions, Betydelsefullt / Meaningful, Det som en gång var / The Past, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Medicinering - Psykofarmaka, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Tänk att jag också kan utvecklas!

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Depressivitet, Destruktivitet, Mani, Självdestruktivitet, Självförakt, Självskadebeteende, Student 2010, Tablettmissbruk

Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Man frågar inte om någon är gravid

22 fredag Maj 2020

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Samhälle

≈ 13 kommentarer

Etiketter

Aggressivitet, Anorexi, Ätstörningar, Beteende, Budskap, Frustration, Gravid, Irritation, Kropp, Människor, Negativitet, Normer

Jag tror att jag har tagit upp det här ämnet flera gånger redan, men det verkar inte vara tillräckligt. Vet ni varför man inte frågar någon om denne är gravid? För att det finns massor med anledningar till att magen vara stor eller svullen!

Extremt många främlingar (några tiotal) har frågat mig om jag är gravid de senaste åren. Väldigt få har varit män. Jag tycker det är synd att vissa kvinnor har så stort behov att trycka ner andra kvinnor genom att kommentera deras vikt. Anledningen till att det här ämnet engagerar mig så mycket är att jag har väldigt svårt för när människor ser ner på varandras kroppar. Ytan är inte det viktigaste, visst?

Vad tjänar vi egentligen på att sprida negativitet? Eftersom jag själv har haft anorexi, så upplever jag precis den här typen av beteende väldigt starkt. Jag blir så dåligt humör när jag ser bantningsprodukter på hyllorna i affärerna eller bröd som är ”low carb”. Folk får väl förtära det om de vill, men det sänder ett visst budskap – att man inte duger som man är. Om man vill banta, fast man inte behöver, kan man fundera på om man kanske ska lägga fokus på att lära sig tycka om sin kropp – som den är. Varför har folk behov av att veta om en person är gravid? För att de själva ska känna att de är ”bättre”?

Den värsta kommentaren jag har fått lyder: ”Får man verkligen röka när man är gravid?” Det var en kille som sa det när jag var på kryssning för ett par år sedan. Jag blev så arg att jag inte ens minns vad jag sa till honom. Även om jag hade tagit en cigg (då använde jag min vape) och hade varit gravid. Det är fortfarande inte hans problem. Hann verkade inte heller vara full, fast det gör det ju mycket värre.

Ha inte förutfattade meningar om någon annans kropp. Glöm inte det.

 

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Så här års gör det ont i mig

04 måndag Jun 2018

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Aspergers syndrom, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Såkallade högtider

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Självskadebeteende

I dag var det 8 år sedan jag tog studenten. Det är dock inte kopplat till några bra minnen…

Det sista halvåret på gymnasiet hände det väldigt mycket. Jag missbrukade alkohol, hade anorexi, led av ångest dagligen, hade ett självskadebeteende och fick mina första bipolära skov. Vid sidan av detta hade jag ju skolarbetet. Eller man kanske ska säga tvärtom. Alltså att jag hade mina psykiska problem vid sidan av skolan. Kruxet var att inte blanda ihop dessa.

Lärarna på gymnasiet oroade sig. Mina föräldrar likaså. Jag flydde ständigt hemifrån på klubbar eller så åka jag pendeltåg/tunnelbana bara för att fly allt. Ena dag dök jag upp i skolan i skinnkjol, nätstrumpbyxor, urringat och sminkad. Andra dagen kom jag i mjukisbyxor och utan smink. Jag fick ofta blandskov. Det betyder att jag var manisk och deprimerad samtidigt. Jag rullade mig i snön nästan naken och hoppades nästan att någon skulle se.

Den 2 januari 2010 gick jag ut på krogen med två vänner. Jag tog vid den tidpunkten två olika sorters psykofarmaka. Jag drack massor av cider och shots. Sedan minns jag knappt någonting mer. Tydligen blev jag utkastad. När vi skulle hem ramlade jag ner för en brant rulltrappa. Jag åkte polisbil till Maria Ungdom. Dagen därpå var jag för full för att andas i alkolås. Stora delar av min kropp var täckt med blåmärken.

Utöver denna händelse har det hänt massor av händelser som påminner om denna mer eller mindre. Det blev även några turer på slutenpsyk. Bara under detta halvår. Mot slutet av min sista termin på gymnasiet var jag väldigt utbränd och ville egentligen inte leva.

Hela sommaren låg jag hemma i sängen mest. Jag åkte in till stan på behandlingar ett par gånger i veckan.

Trots allt detta gick jag ut gymnasiet med VG i snitt på bekostnad av min mentala hälsa.

DÄRFÖR mår jag inte toppen så här års. Sår som kanske aldrig läker.

 

 

 

 

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Jag gillar mitt utseende och min kropp, so what?

23 fredag Feb 2018

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Medicinering - Psykofarmaka, Mitt hår from 2011 / My hair story since 2011, Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Vegan, What I'm wearing

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Gym, Träning, Utseende

Historien sträcker sig bakåt tills jag var 15 år och började få ätstörningstankar. Efter några år blommade dessa tankar ut i en allvarlig ätstörning. Ett par år senare blir jag relativt friskförklarad.

Även nu, flera år senare, mpar jag periodvis med dessa tankar. När jag hade allvarligt tvångssyndrom gick jag ner i vikt igen – ofrivilligt. När jag var 21 år fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2 fick jag några nya mediciner. En av dem gjorde att jag fick enorma matcravings och gick upp 30-35 kg på kort tid. Folk kände knappt igen mig…

Min mage var enormt svullen i flera år, vilket beroďde på IBS – enligt vården. Jag började äta gluten- och laktosfritt. Det hjälpte inte. Foodmap-kosten hjälpte verkligen inte.

Under den flera år långa perioden när min mage var så svullen har jag hört ca 30 gånger – från okända personer – något i stil med: är du gravid? Det är så mentalt nedbrytande att ständigt höra detta.

För 2 år sedan började jag träna på gym. Jag tränade mycket som yngre, men detta var alltså när jag började igen. Någonstans där blev jag vegan också. Inte bara för hälsans skull, utan också – mest – för djurens, planetens och miljöns skull. Här började jag hitta mig själv i detta.

I dag har jag gått ner 15-20 kg sedan maxvikten. Jag tränar 3 gånger i veckan på gym. Min mage är långt i från så svullen som då. Jag äter vegankost.

Redan när jag var 14 år började jag ha min alternativa stil. Nu är jag 26 år och det är detsamma. Jag älskar mina dreads och min klädstil. Ingen kan ta det i från mig.

Kort sagt: Jag äger

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Jag måste lära mig att vara ensam

10 fredag Feb 2017

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Det som en gång var / The Past, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Psykisk (o)hälsa - Mental illness

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Anorexi, Ångest, Bipolär, Ensamhet

Nu kommer jag att skriva om någonting som är som en skräck för mig. Att vara ensam. Man måste prata om problem. Det tror jag på.

Om jag inte har någon agenda för dagen mår jag dåligt. Jag känner mig instängd. Ut i friska luften. Det behöver jag. Då känner man sig levande – inte skräckslagen. Vissa saker väljer jag att inte ta upp här. De är för privata, anser jag. Eller är det så? Kanske – kanske inte.

Ensamheten är ett hål utan botten. Man måste kravla upp därifrån.En önskan om man att inte hamna där. För gott. Både på gott och ont. Dagen – som den är. Acceptans. Lycka. Ångest. Livet – där jag är. Poeten. Skrik från detta hål. Att alltid behöva vara någonstans eller med någon. Att flänga mellan tunnelbana, pendeltåg och buss. Med mera. Nästa: T-centalen. Byte till…

Stockholm. Mitt hem. När jag blev 18 år kände jag mig trygg i innerstaden, närförorterna och förorterna. Jag flydde. För att slippa vara ensam. Bipolariteten. Ångesten. Självskadebeteendet. Ätstörningen. Alkoholen och missbruket.

Ett inlägg från mig till er

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Min viktresa och folks kommentarer

09 torsdag Jun 2016

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Medicinering - Psykofarmaka, Psykisk (o)hälsa - Mental illness

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Ätstörning UNS, Viktuppgång

I det här inlägget kommer jag att berätta om hur det är att gå från undervikt till övervikt.

År 2010 blev jag diagnosticerad med anorexia nervosa och/eller ätstörning UNS (utan närmare specifikation). Jag mådde då oerhört dåligt och hatade min kropp mest av allt. Hur som helst tog jag mig ur det och blev så småningom normalviktig och hyfsat frisk.

Några år senare (2013) började jag med vissa mediciner och tröståt en del. Det slutade med 30-35 kilos viktuppgång på bara några månader. Min mage blev så stor och det har hänt flera gånger att okända personer har kommit fram till mig och frågat om jag är gravid.

Det jag vill säga med detta inlägg är att om man är väldigt smal får man kanske höra att jag man bör bli modell, vilket jag AVSKYR att höra. Om har stor tror folk att de har rätt att komma fram till en och anta att man är gravid. Jag är så himla trött på detta! Aldrig i livet att jag skulle gå fram till någon jag tror är gravid och fråga vilka månad hon är i. Alla som  är smala vill inte bli modeller. Det är det sista jag skulle vilja jobba med i alla fall.

I dagens läge har jag tränat bort nästan hela min mage för att slippa dessa kommentarer och för hälsans skull givetvis.

Vad fan är det för fel på folk?

Hur känner du?

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Min kropp

12 söndag Okt 2014

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Betydelsefullt / Meaningful, Psykisk (o)hälsa - Mental illness

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Anorexi

De senaste ett och ett halvt åren har jag gått upp en massor av kilon, som ni säkert har sett på mina helkroppsbilder. För ungefär fem år sedan befann jag mig i ett av dem svarta hålen – anorexia nervosa. Hellre är jag på några kilos övervikt än diagnosticerad med denna fruktansvärda psykiska sjukdom.

Övervikten kom smygande på grund av mediciner och tröstätande. I dag väger jag ungefär 30 kg mer än jag gjorde när jag var sjuk i anorexi.

Vet ni vad? Det är okej.

Gilla Laddar in …

Rullar

11 onsdag Sep 2013

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Just another day

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Mat, MISA, Trötthet, Vaniljrökelse

Möte på MISA i dag, en tupplur och häng med min kontaktperson på boendet gjorde susen lite. Lite vaniljrökelse på det också. ;) Nu är jag klar med maten och snart kommer min kontaktperson och äter middag med mig nere i lägenheten. :)

018 019 020

Måste äta. Får inte släppa det igen.

(angående egobilden: prickarna i ansiktet är från spegeln)

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Tankar över det som en gång var

09 måndag Apr 2012

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Betydelsefullt / Meaningful, Tänkvärt - Worth to think about

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Anorexi

”Sedan när har du fått mage?”

Så sa min lillebror till mig igår. Jag tog inte illa upp, men det fick mig att fundera. Har jag gått upp i vikt? Hur mycket? Det var länge sedan jag vägde mig, kanske ett och ett halvt år sedan. Nyss pratade jag med mamma. Jag tog mod till mig att fråga om jag hade gått upp i vikt och fick svaret att jag nog har blivit rundare. Vidare berättar jag att jag aldrig har varit så nöjd med min kropp som jag är nu och får en respons i stil med att det faktiskt är det som är det viktigaste. Att jag blev sjuk i anorexi från början var nog att jag aldrig har varit nöjd med mig själv som jag är. Till råga på det har jag också haft en omgivning som har fått mig att känna mig värdelös (jag pekar inte ut alla, utan många).

Det här med att min omgivning har märkt att jag har gått upp i vikt försöker jag se som att jag är på väg att lämna ätstörningen föralltid och möjligtvis även ge hopp till er som är fångade i er sjukdom – att det går att bli fri.

Jag sitter här tårögd, men beslutsam. Det ska aldrig få gå så långt igen med maten att det utvecklas till en ätstörning. Det ska inte behöva bli så här.

Nåja, jag hoppas att jag har berört någon. Om ni har något på hjärtat – dela gärna med er!

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …

Gårdagens händelser

10 tisdag Jan 2012

Posted by Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness in Känslomässigt kaos / Emotional chaos

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Anorexi, Ångest, Sömnproblem

Jag somnade väldigt sent i söndags – strax efter 4:30. Helt värdelöst. Därmed förstörde jag min dygnsrytm helt. På eftermiddagen skulle jag åka iväg och göra flera saker. Först hade jag ett individuellt möte med min DBT-terapeut, sedan skulle jag ta en fika med M som jag inte har träffat på ett tag och efter det skulle jag hem till Johanna och fira hennes födelsedag (och sedan sova kvar där). När jag ska vara borta länge får jag mer ångest när jag ska gå hemifrån, så hela tiden innan jag skulle åka var jag väldigt nervös inför hur det skulle gå att ta sig iväg. Jag åt inte så mycket som jag bör ha gjort, bara några amerikanska pannkakor med sirap som var kvar sedan dagen innan. När jag väl kommit hemifrån kom jag på att jag var hungrig.

Det individuella DBT-mötet gick väl helt okej. Vi gjorde upp en plan för hur jag skulle ta itu med nästa tvång på min lista – TV:n och DVD:n. Fram till söndag på jag bara kolla en extra gång om de är avstända och resten av dagarna till nästa möte får jag inte kolla en extra gång innan jag går hemifrån. Det blir en utmaning. Vi får helt enkelt se om jag klarar det.

Efter mötet mötte jag upp M och tog en fika. Jag drack en vanilj-latte, villket var supergott. Det var hima mysigt att träffa henne igen. Vi tog sällskap på tåget sedan också.

På kvällen skulle jag som sagt hem till Johanna, eftersom hon fyllde år. Det var väldigt trevligt och så, men jag har så himla svårt att umgås i grupp. Dessutom tyckte jag att det var jobbigt att äta igår, trots att maten verkligen var jättegod. Det var nog dels för att jag hade ätit dåligt under dagen och dels för att jag ofta känner mig otrygg att äta med andra människor. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. När jag ska börja prata med någon vet jag aldrig vad jag ska säga. När man pratar sinsemellan i gruppen, så blir jag alltid utanför diskussionen (och om jag väl säger något är det ingen som hör eller så är det något som alla verkar tycka låter helt idiotiskt). Senare på kvällen blev fick jag väldigt mycket social ångest, fast jag hade druckit alkohol. Jag frågade Johanna om det var okej att jag gick och lade mig och vilade nere i hennes rum, så det gjorde jag. Tur att jag tog med mig min dagbok, ty jag skrev fyra sidor om allt jag hade i huvudet. Trots att jag var så trött somnade jag inte förrän klockan var strax innan 4. Jag vaknade igen vid ca 5:15 och sedan igen när Johannas väckarklocka ringde 7:30. Ingen vidare sömn i natt med andra ord.

/Y,

Dela detta:

  • Klicka för att dela på WhatsApp (Öppnas i ett nytt fönster) WhatsApp
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg

Translate to your language!

bloglovin

Om du inte har wordpress kan du följa min blogg genom att trycka på knappen nedan

Gör som 3 095 andra, prenumerera du med.

Senaste inläggen

  • Neon, siluetter, belysning.
  • Siluetter.
  • Odenplan, mystik
  • Ghosty.
  • A subway train through a rainy day in old town.

Populära inlägg och sidor

  • Siluetter.
  • Odenplan, mystik
  • Ghosty.
  • Neon, siluetter, belysning.
  • A subway train through a rainy day in old town.
  • Nytorgets utandning.
  • Tjärhovsplan, stämning.
  • Gestalter.
  • Fördomsfri fredag på djupet - nytt debattinlägg!
  • Fruity.

Senaste kommentarer

  • Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness om Odenplan, mystik
  • Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness om Siluetter.
  • Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness om Siluetter.
  • Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness om Siluetter.
  • Yolanda - Aspergers syndrome - Poetry - Photography/edit - Art - Mental illness om A subway train through a rainy day in old town.

2021 art Autism autumn Bipolär Black&white Black & white Blog Blogg building byggnad City color covid-19 Creativity Demokratipiloterna Depressivitet Digital Dikt Dikter Dynamo Familjen Fika Food Foto Fotografi Frustration färg greyscale Gråskala Höst Irritation Kaffe Kaos Kent Konst Kreativitet Kungsholmen LSS-gruppboende Lyrik Mamma Mat MISA Mys OCD (obcessive-compulsive disorder) Oro Pappa Photography Photoshop Poem Poesi Poetry Promenad Skåne Sol Sommar Stad Stockholm Stress Subway Summer Sun Svartvitt Södermalm Thåström Tree Träd Trött Trötthet Tunnelbana Vegan Vinter Vänskap Vår Ångest

Kategorier

  • 12 septemberrörelsen
  • Aspergers syndrom
  • Ateljen INUTI
  • Överrörlighet / Hypermobility
  • Böcker / Books
  • Beroenden / Addictions
  • Betydelsefullt / Meaningful
  • Biblioteket – Praktik / Library – Practise
  • Bloggrelaterat / Blog related
  • Citatens skuggor / Shadows of quotes
  • DBT (dialectic behavior therapy)
  • Demokratipiloterna
  • Demokratipiloterna : Lyssna på oss
  • Det som en gång var / The Past
  • Doftljus, rökelser och vape nation
  • Dynamo – Möjligheternas förlag
  • Fördomar / Stereotypes
  • Filmer/serier
  • Funktionedsättas rättigheter
  • Habilitering
  • Hälsa / Health
  • Hudvård, även om jag suger på det / Skincare, even thou I suck at it
  • IBS (irritable bowel syndrome)
  • Inlagd på psykiatrin / Hospitalized at psychiatry
  • Inredning
  • Just another day
  • Känslomässigt kaos / Emotional chaos
  • Köksstök / a kitchen mess
  • Konserter / Live shows
  • Kreativitet / Creativity
  • Medicinering – Psykofarmaka
  • Min debut: I skuggan av en siluett skör som glas
  • MISA
  • Mitt hår from 2011 / My hair story since 2011
  • Musik / Music
  • NPF (neuropsychiatric diagnosis)
  • Out of town
  • PARTY
  • Psykeveckan 2015 – Umeå
  • Psykisk (o)hälsa – Mental illness
  • Psykvården – Psychiatric care
  • Samhälle
  • Sådant som är gott – Good food
  • Såkallade högtider
  • Skaparkursen – Hagabergs folkhögskola
  • Skådespelare – huvudroll 2018
  • Sluten psykiatrisk avdelning
  • Sommarpraktik på Stadsbiblioteket
  • Sundbybergs folkhögskola – Praktik
  • Tatueringar och piercingar / Tattoo and piercings
  • Tänk att jag också kan utvecklas!
  • Tänkvärt – Worth to think about
  • Tävlingar
  • Träning
  • Umgänge / Being social
  • Universitetsstudier / university studies
  • Vackert – Beautiful
  • Vegan
  • What I'm wearing
  • Yolanda – författare / Whriter

Arkiv

  • december 2025
  • november 2025
  • oktober 2025
  • september 2025
  • augusti 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • mars 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • november 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • juni 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • augusti 2011
  • juli 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

Blogg på WordPress.com.

Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
  • Prenumerera Prenumererad
    • Yolanda and her creative scream
    • Anslut med 3 064 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Yolanda and her creative scream
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.

    %d