”Livet som det kan vara” är en skildring av Marcus, som har autism. Den handlar om att inte vara som alla andra, men att trivas med livet i det stora hela. Vi får möta hans familj och hans klasskamrater. Man får även en inblick i hur det är att leva med en annourlunda perception. Marcus ger oss ett tydligt inifrånperspektiv på att vara barn med autism.
Boken gavs ut 2018 och är skriven av Nina Lövehagen.
Är du intresserad av att köpa boken? Du hittar den via länkarna nedan!
Jag känner mig väldigt frustrerad och förbannad. Rastlösheten har följt mig under dagen. För mycket känslor, osäker på varför. Tårar, för allt. Jag vet inte, riktigt.
När jag åkte hem trodde jag att jag skulle få vila – efter att ha gått några ärenden. Jag skulle hämta ett recept på apoteket. Då frågade apotekaren om jag var gravid.
Okej… Jag är så otroligt jävla förbannad på alla idioter, som tror att de har rätt till att kommentera andra människors kroppar. Efter att få höra det flera tiotal gånger känner jag mig överkörd. Tänk er för istället. Ni bör skämmas.
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
När jag vaknade kände jag hur trött i kroppen jag var – och fortfarande är – i skrivandets stund. Det var roligt på Gröna Lund i går, fast min Asperger-diagnos gör att jag får någon slags social baksmälla och total obalans, rent energimässigt. Sedan hade jag lite svårt att sova på grund av att jag tog min medicin aningen för sent. Med aningen menar jag 2 timmar, haha.
Dagen har, trots energibrist, förflutit rätt bra. Förutom att jag känner mig misslyckad i sociala sammanhang där fler än en person ingår, så jag har funderat lite över det. Ibland känns det som att de flesta vet man ”ska” säga och vad man inte ska säga. Då börjar jag alltid ifrågasätta: ”Vem fan har sagt att man inte får säga det? Det är ju inte precis olagligt”. Samhället verkar bestämma, men det kanske är något flummigt moln – som trampar på andra. Samhället har inte att mig så mycket direkt, snarare motarbetar mig. Varför ska jag bete mig, så att flummisarna blir nöjda? Ni vet, ur ett hypotetiskt perspektv,
Aningen sp känner jag mig i dag. Det är lite rörigt. Dels för det där brevet jag fick, direkt i handen- bokstavligen. Han räckte det får sin balkong till mig. Jag visste inte vad det var. i dag var det en man som kollade på min mage och sa ”grattis”!. Jag är så förbannat jävla trött på folk som tror att de har att göra med hur någon annans kropp ser ut att göra.
Det berör lite samma tema som brevet. Långsökt. Båda sakerna gör att jag känner mig smutsig, äcklig och att alla kan trampa på mig. Att man får göra vad man vill. Som sagr, trauma. För många.
Jag var på Dynamo på förmiddagen, för att jobba med förlagsuppgifter. Efter lunch åkte jag hem, för vi som bor på LSS-boendet skulle få andra sprutan. Förra gången (dos 1) fick vi Astra Zeneca och den här gången fick vi Pfizer. Tydligen skulle den vara lindrigare – biverkningsmässigt. Vid dos 1 fick jag frossa på natten, men inga andra biverkningar/symtom. Vi får hoppas att jag inte mår dåligt senare.
Min vape gick sönder under dagen, men jag märkte det redan i går att den var på bristningsgränsen. Så jag köpte en ny efter jobbet. Den biten är alltså säkrad.
I övrigt så har jag känt mig väldigt trött, trots tillräcklig sömn. Detta kom innan vaccinet, så jag tror det beror på att jag gjorde mycket i går. Nu känner jag mig piggare, när jag suttit ute en stund. Förresten så anlände min fläkt precis när jag skulle vaccinera mig, eller då ringde de som skulle leverera den. Den är hur som helst – här!
Det har varit mycket upp och ner under dagen, samtidigt som jag var trött sedan i går. Jag vill nästan ta bort första meningen, för den känns så tråkig. Men nej, det får stå kvar eller tutta eld på sig själv. Fast å andra sidan – det har varit så. Jag har känt mig väldigt ensam, ledsen, trött, pigg, frustrerad… I takt med tankarna. Inre tårar kontra driv.
I min värld går allt så fort – tankar, idéer, tempo, motorik. Jag snubblar över mig själv bokstavligen. Överrörligheten gör det inte bättre. Allt ska gå snabbt, annars får jag panik. Jag blir stressad när folk går långsamt på gatan och köa i affären är hemskt. Ibland nyper jag mig i armen, för att inte fly. Gå därifrån, säga något otrevligt till någon eller få panikångest. Det har ofta hänt att jag har släppt varorna jag ska ha och gått hem, för att jag inte riktigt kan vänta. Därför gynnar det – verkligen – mig att beställa hem mat från affären. Det blir för stor press annars. Fast då gäller det att inte glömma något, annars får man gå till affären ändå – även om det bara blir någon vara. Det fick jag göra i dag…
Det regnar i Stockholm. Jag blev smått nr jag gick hem från gymmet, men öser det ner och luften har den där hinnan – den som gör att luften kan kännas svår att nå fram. Som ni vet, så tycker jag att regn är mysigt. Jag känner mig lättad när det regnar. Något lugnare. Jag orkar inte fastna i klyschiga detaljer som viskar ”hej, kom och hjälp mig”, så vi går vidare.
Jag har känt mig något stressad senaste dagarna, på grund av att jag får rätt mycket spam och personer som anger sin webbadress till porrsidor. Kan man motverka sådant här?
Som jag nämnde i förra inlägget, så är det skönt att det inte får komma in så mycket folk på gymmet. Inte i omklädningsrummen heller. Jag brukar aldrig duscha där, för det är onödigt då jag bor nära. Alla intryck dränerar mig på energi. Ibland har jag hörlurar även där inne, eller snarare lämnar dem på när jag går ut från gymmet.
När solens isande strålar pyser ut den energi som finns kvar. Då önskar jag att jag vore långt bort. Sedan får fläkten och spellistan ”Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal” (namnet på Thåströms platta från 1999, nästan samma stavning) viska, men ändå skrika mig till sömns.
Jag beställde en fläkt i går, så den är på ingång i takt med covid-ryktena. Det går, förvisso, en hel del rykten om allt. Jag orkar knappt gå in på Facebook hemma, eftersom jag jobbar mycket med vår sociala medier på förlaget. Vissa är bara ute efter sina kära ”klicks”. Man vet aldrig. Fast det mest tragiska är att folk inte kan bete sig gentemot varandra i kommentarsfälten.
I högtalarna sjunger Imperiet med Thåström på sång – kriget med mig själv. Jag lyssnade så mycket på den här låten när jag var tonåring att pappa valde den som ringsignal på just mig – lite gulligt. Då jag var 14 år lyssnade jag nästan enbart på Ebba Grön, Imperiet och Thåström. Även Green Day, Simple Plan, Kent och Sum 41 – ibland. Nu har jag utökat Thåström-musiken med Peace Love & Pitbulls – som är mer åt industri metal-hållet. Sedan lyssnar jag mycket mer på Kent än jag gjorde som yngre.
När celsius lagt sig för att sova, halvt om halvt. Tur det-ish. Fast staden tystnar. Alltid samma eko, mönster som studsar tillbaka – omgivningens beteende. Mitt beteende.
Mycket folk på promenadstråken i Stockholm, tycker jag. Vatten och träd försöker viska till mig att jag ska ta ett foto. Som om de söker uppmärksamhet. De kanske inte får mycket – blir ständigt överkörda. Därför viskar de, genom metall.
Titta åt ett annat håll. Det är människor för bra på, tror jag. Känns det som. Fast man gör det på olika sätt. Man skjuter upp att handskas med något jobbigt. Varför tror niatt folk väljer att titta åt ett annat håll?
Dagen har präglats av mensvärk, trötthet och periodvis risigt humör. Fast nu är jag hemma, så det finns ingen som tar skada – på samma sätt.
Fast det här med mens är visserligen bara att stå ut med. Man kan förstås stoppa in diverse p-piller, p-spruta och så vidare. Jag är dock rädd för att det skulle påverka min bipolära sjukdom och medicinering negativt. Det vore dock skönt att slippa besvärliga saker som har med menstruationen att göra. Jag har inte så bra kolla på detta, så jag tänkte bara nämna det. Har du erfarenhet av symtomlindring vid mens via preventivmedel? Kommentera!
Resten av dagen ska jag vila skiten ur. Sedan har jag en positiv nyhet… också. (:
JAG FICK BEVILJAD SJUKERSÄTTNING av Försäkringskassan! Då jag inte vet så mycket om det, eftersom jag inte haft det förut, kommer jag troligtvis skriva mer om det senare.
Jag har nyss sett klart dokumentären om waldorfskolan Solviksskolan ”De utvalda barnen”. Vissa saker som tas upp känner jag utan tvekan igen. Det här med att en del barn passar den här, på sätt och vis, fria pedagogiken. För andra fungerar det inte alls. Några mobbas av både lärare och elever. Det känner jag igen från min skoltid. Jag blev ständigt utkastad från lektioner, bara för att jag är som jag är.
Dokumentären utspelar sig för en del år sedan och man fick också en inblick i att det faktiskt var mer strukturerat och inte lika extremt. Waldorfpedagogiken bygger mycket på dess grundare, Rudolf Steiner, och hans idéer – antroposofin. Olika skolor, som grundas på denna pedagogik, har tolkat hans lära olika. Det är, naturligtvis, därför alla waldorfskolor inte ser likadana ut. Solviksskolans tolkning var mer radikal, när den startade på 80-talet.
Har du inte sett dokumentärerna i 3 delar? Klicka här
Det var verkligen på tiden att de träder fram på något sätt och inte kommer med bortförklaringar. Vissa saker i artiklar är väl atyt försköna sanningen, men de erkänner trots allt att deras kunskap om psykisk ohälsa inte är så bra som den bör vara. Läs artikeln i svD här
Observera att detta inlägg har ingenting att göra med om jag gillar Tegnell eller inte. Jag spontan-fixade en macka, så råkade den bli så här. Kanske skulle han se ut så här på löpsedlarna om han var vegan? :)
Nyss kollade jag på några delar av ”Perspektivpanelen” i Malou efter tio, där Malou von Sivers är programledare. I dessa avsnitt bjuder hon in Linda Skugge, Marie Göranzon och Åsa Beckman. Genomgående för Perspektivpanelen är att diskussionerna oftast handlar om kvinno- respektive mansroller. Det som väckte min uppmärksamhet till att börja med var när jag såg att de skulle sätta perspektiv på män våld mot kvinnor.
Youtube spelade upp några avsnitt efter varandra, just i dag, och det handlade bland annat om klimakteriet. Trots att jag inte har någon erfarenhet av det, så väckte det ändå en del tankar. Jag hoppas att någon man, som är tillräckligt modig, vågar låta sig intervjuas och kan berätta om hur klimakteriet ser ut hos just män. Det är nog ingenting man har pratat om tidigare, för det är relativt okänt att män hamnar i klimakteriet. Det är samma sak med målbrottet – man pratar nästan bara om hur det yttrar sig hos män.
Jag tycker att det är intressanta tankar som dyker upp. Hos mig. Enligt mig, bidrog Marie och Åsa på ett mer ödmjukt sätt än Linda. Fast det är min åsikt – jag förstår att andra kanske tycker annorlunda. Linda kom ibland med kommentarer som gjorde mig irriterad, men hon arbetar förvisso som krönikör/debattör – då vill man ofta provocera fram en reaktion. Antar jag.
Det var, ärligt talat, skönt att få sova ut – efter gårdagen. Ibland känns det som att jag ska få panikångest av munskydd, handling, städning, hit och jävla dit. Alla krav. Vardagen…
När jag skriver om krav. Vad tänker ni på då? I och med min diagnos (en av dem) – Aspergers syndrom – gör att vardagen… Med alla sina intryck, krav, stress. Det kan kännas för mycket, i många fall. Att jag har dålig motorik, eller … Inte som förväntat, gör att allt kan kännas lite för utmattande. Jag vet inte ens om min trötthet är rimlig. Nivån av den när jag kommer hem.
Jag beställde hem mat via nätet på hemleverans i eftermiddags. När lastbilen kom till min uppgång och lastades ut började en man prata med mig. Det var svårt att fokusera på vad han sa, eftersom jag försökte koncentrera mig på att inte göra ”fel” när jag lyfte ner matkassarna. Sedan stod han och tryckte upp hissen och jag frågade om jag kunde åka med honom. Han fortsatte dock att prata, men jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag brukar inte ha något problem med att prata – bara jag förstår vad andra menar med det de frågar och så vidare. Vad jag menar är att jag blev väldigt stressad av den här situationen. Det är inte så att jag skäms över detta efteråt, men det känns väldigt stressande i stunden.
Situationer, som den jag beskrev i stycket ovan, är relativt vanliga för mig. Jag har lärt mig att inte skämmas över att det blir så och har aldrig brytt mig om att andra tycker att jag är speciell. Fast när jag får sammanbrott eller vad man ska kalla det, så kan det komma tillbaka igen. Jag kanske inte bryr mig så mycket precis efter att något liknande har hänt, men när jag känner mig otroligt nere eller att det infinner sig flera ”situationer” på en dag. Vissa dagar är katastrof. Fast jag har accepterat att jag är annorlunda och att det kommer att se ut så här. Det är enklare att leva då. Nej, det är verkligen inte synd om mig. Jag vill inte heller att någon ska se det så. Jag vill bara att, ni som läser det här, ska förstå hur min verklighet ser ut.
Ni, som går in här och kollar, kanske tycker att det är mycket dark shit. Fast… That’s me. Så ni får nog leva med det. jag gillar komplexa saker, invecklade och komplicerade. Ofta lite långsökta.
Hur som helst, så kom mensen i dag. För tidigt. För påträngande. Ja, alla som har mens förstår känslan när man är på dasset och torkar sig. Man finner lite blod eller något annat mindre kul. Min första tanke är ”jävla skit”. Vilken är din?
Vad tycker ni, förresten, om det här med att samhället ska betala mensskydd? Det har gått igenom i vissa länder. Jag tycker att det är hundra procent rimligt. Under en artikel om detta som kom upp i mitt facebook-flöde, var det en män som kommenterade något i stil med: Då borde män få gratis rakhyvlar. Det är verkligen inte samma sak. I det här fallet har jag väldigt svårt att förstå hur en del människor tänker.
Den här photoshop-verket ska symbolisera hur rädda vi kvinnor är att gå ute när det är mörkt. Bara en symbol. Detta, just nu, för att det har uppmärksammast mycket i media på senaste i Sverige. Att man måste skydda de utsatta kvinnorna mer. Öka kunskapen.
Mensvärk är jävligt utmattande. Bara så att ni vet det. Jag vet att det varierar från kvinna till kvinna – flöde och smärta. Fast så här upplever jag det. Vad tror ni om att doppa tamponger i röd akrylfärg och kasta överallt som protest? Eller prank? En idé för halloween. Om man ska överdriva.
Vad handlar det om egentligen – avundsjuka? När man inte känner någon eller har något band till någon, som en främling – rent krasst. Pengar, dyra prylar, framgång, bebislycka. Inte vet jag. Till den gräns att man blir bitterfittig av sig, eller dryg – eller kastar ur sig en massa skit. Jag tänker främst på vårt klimat i sociala medier. Om man nu måste vara avundsjuk på något kan man hålla det för sig själv – det är ett alternativt. Eller folk som blir irriterade för att ett land har beviljat gratis mensskydd eller liknande. Då kommer det någon och skriver att män då bör få gratis rakhyvlar. Sedan när blev det en mänsklig rättighet att raka sig? Kvinnor har mens har mens tills klimakteriet tar fart. Vi har inte valt det, utan det är ett nödvändigt ont. Det gör bokstavligen ont.
Efter en dag kantad av en tampong uppkörd och en stressig tur till affären – tänker jag vila hela kvällen. Så det så. Vad ska du göra?
Yolanda and her creative scream 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.